Något jag tänkte på för några veckor sedan o skrev ihop då.
Ikväll läste jag ytterligare en gång om någon som pratade om o inte med oss. Vi blir beskrivna som svaga. Den svaga människan. Vem är det? Vi är ingen svag grupp, vi är inte några svaga människor.
Om människor förstod hur jävla stark man måste va när man är aktiv.
Vi är driftiga o fruktansvärt påhittiga. Att få fram mellan 1000 o 2000kr om dagen från ingenting kräver ett driv som du inte ser någon annanstans. Det vi lever i 24-7 funkar inte om du är svag. Det är våldsamt periodvis, många som dör, ute o gör det vi gör oavsett väder.
Visst är vi oxå känsliga, rädda, glada, gråter o skrattar som alla andra. Skulle kunna ta me mig vem som helst som inte levt i det ut o den personen skulle inte klara sig länge.
Vi är många som gått genom droger o sen lagt av det kräver mer styrka än de flesta situationer man ställs inför.
Det svaga är isåfall att vi skriker för döva öron på en blind åsna. Inga som lyssnar när vi vill bli behandlade som människor. Ingen som ser oss o hur det ser ut i familjen i huset bredvid, på gator o torg.
Svagheten ligger inte hos oss. Den ligger hos dom som inte vågar möta oss utan väljer att blunda för hur verkligheten ser ut för en stor grupp människor.
Kalla oss dom svaga i samhället, när det är du som är feg. Det är svagt.