De flesta narkomanerna kommer fortfarande ihåg just den där gången man provade det som man nu är beroende utav och "hittade hem"
Men jag gör inte det, en liten del i mig hoppas nog på att det kanske är för att jag fortfarande inte har hittat hem. Men kommer att göra, och det kommer vara så mycket enklare än det här.
Första gången jag tog heroin sköt jag det också, var redan nåltorsk sen typ två år tillbaka ändå, fast på metadon (möllehjulen på 20mg jag köpte på isteergarde i Köpenhamn)
jag hade bråkat med min dåvarande pojkvän M, och skulle ta mitt liv, och jag skulle göra det genom att injicera heroin, 19 år gammal. (Behöver nog inte ens skriva att jag nu i efterhand inser att ja, det var ett helt efterblivet val)
Ringde runt lite, alla vägrade hjälpa mig (jag behövde ju hjälp med hela skitet, M satte alla fixar på mig så att jag inte skulle kunna ta det själv) vad trodde jag, "Hej! jag undrar om jag skulle kunna få byta in min macbook till dig så fixar du lite heroin och sätter en panna på mig så att jag överdoserar och dör" men ja, en "polare" hjälpte mig och efter mycket klydd så hamnade vi i nån tvättstuga i en liten kommun utanför Malmö, och jag var sjukt nyfiken, hade varit nyfiken på känslan av att skjuta heroin rätt länge också dessutom men var så fokuserad på mitt metadonmissbruk då att det kändes onödigt att dra på sig ett till missbruk, som dessutom kostade mer pengar.
Självklart så satte inte min kompis en fix som jag överdoserade av, han ville bara "få mig att må bra och slippa tänka på all skit med M för en stund"
Jag blev dock sinnessjukt varm i hela kroppen och var helt blöt i pannan och spydde något hejdlöst mycket, och om jag kommer ihåg det rätt mådde jag inte alls bra.
Hade bara ångest som helvete och var helt borta och illamående.
Kände absolut inget behov av att överge mitt älskade metadon heller.
Vet faktiskt inte vad det var som fick mig att fastna för det,känns som att jag tappat räkningen på alla traumatiska händelser den perioden i mitt liv som hade kunnat vara den avgörande faktorn till att få mig så hooked som jag är idag.
Jag vet verkligen inte varför, men jag har alltid kört på så jävla hårt, när jag var yngre och drack alkohol så var det liksom inte "värt" att dricka om man inte blev helt jävla redlös och vaknade dagen efter med total blackout, det blev samma sak med drogerna också.
Från tramadol till metadon till heroin på så kort tid och från att typ röka weed då och då till att vara en fullfjädrad sprutnarkoman, vet inte om jag ska skratta eller gråta åt min egen freakshow till liv jag skapat.
Efter att jag hade tagit "jungrufixen" med heroin var det som att allt bara, förändrades.
Jag nådde en punkt i mitt liv där jag kände att jag verkligen hade nått botten,
berättade för mina föräldrar/några andra anhöriga och åkte upp till Skövde där jag tidigare bott på HVB-hem i ca 5 år. Även fast de flesta vid det här laget var medvetna om mitt missbruk så blev reaktionen oerhört stark och jag kunde verkligen höra genom telefonen hur de tänkte "nu är allt kört. nu ger vi upp"
Jag hade ju gett upp själv för längesen, som att det är bättre att skjuta metadon liksom?
Levde så oerhört destruktivt på obehagliga gator i Köpenhamn, i trasiga converse och kyla som trängde in i benmärgen på mig. Men jag hade M, och vi höll ihop i vått och torrt och i värmde och kyla, han höll mig alltid i handen och sa åt mig att inte skapa ögonkontakt med någon,och inte svara när någon tilltalade mig på vägen från Centralen till sprutrummet på Isteergaarde.
När han dog, dog nog någonting intu mig också, det drog verkligen fram känslor inuti mig som jag inte visste att jag ens hade, och jag som aldrig förlorat någon riktigt närstående till att göra sig mentalt redo för att gå på en person vars initialer vi hade intatuerade på våra handleder, som jag sovit bredvid varje natt i drygt 3 år, det går inte att förklara,
jag kände sådan enorm skuld för att han gick bort före mig, att han var ensam när han gick bort.. att han hade sovit hos mig två nätter innan. Jag bytte nog inte lakan på 5-6 månader.
Efter det var det som att jag tog till heroinet för att jag kände att jag bara ville stänga av precis alla känslor jag hade för att sorgen blev för tung för att bära, den gick inte över och tanken och vetskapen av att han aldrig mer skulle komma tillbaka gjorde mig helt sinnessjuk och jag stötte bort alla, både de som ville mig väl och de som ville mig dåligt, jag ville verkligen bara vara helt ensam, och heroinet blev som min kompis som inte dömde mig eller hade åsikter om hur jag levde eller mådde, heroinet ville bara få mig att må bra och från att först bara ha varit en eufori och en tillfällig verklighetsflykt, blev det en verklighet på fulltid och sedan handlade det bara om att få en fix för att klara av att öppna ögonen på morgonen. Jag besökte platser vi varit på, ensam med en färdig fix med mig i fickan, och när känslorna av sorg och tomhet tog över så injicerade jag bort dem och satt kvar och undrade om han såg mig där uppifrån.
Det undrar jag ofta fortfarande.