Många gånger under alla mina samtal med diverse psykologer, läkare osv har de ofta sagt "men gud, din tonår var ju absolut inte "bra" eller normal" som du skrivit här"
Varför? För att jag fick LVU när jag var 13 och hade det tills jag var 18?
För att jag var placerad på Tallbacken (ett HVB-hem för flickor i Skövde i Västra Götaland) från 14 till 17,5? och pendlade mellan tallis och permissioner hem till Lund varannan helg?
Tycker de är dumma i huvudet, vad fan vet dem om vad som varit "bra" eller "normalt" för mig? Hade det inte varit för Tallbacken hade jag nog varit en jävligt bitter, och en ännu mer vilsen människa än vad jag redan är idag.
Visst, det är absolut inget "nice" med att vara instutionsplacerad, speciellt inte när socialen sa "Ett halvår, max ett år kanske, men sen ska du få komma hem till din familj igen!"
(vilket bara resulterade till att typ de första 6-7 månaderna vägrade jag knyta nya kontakter eller ens försöka skaffa vänner, för att jag "skulle ändå hem snart igen" och det skulle bara bli jobbigt att behöva säga hejdå till fler personer, eftersom att jag redan fått säga hejdå till alla mina kompisar nere i Lund)
Men Gud, bara tanken av att behöva växa upp under de förutsättningarna jag växte upp i,
speciellt under just de "jobbiga" åren där man behöver mest trygghet och bra vuxna omkring sig, gör mig fan livrädd. Det hade nog inte slutat bra alls.
Från att komma ifrån en redan trasig familj där situationen länge varit ohållbar och bråken mellan mig och min mamma sedan länge spårat ur helt sjukt mycket, skolan var ett helvete, allt var ett helvete, jag hade börjat skära mig i armarna som en daglig rutin typ, alla vuxna var förjävliga och jag kände mig alltid konstig och eftersom att jag var "problembarnet" redan sedan första klass så hängde den stämpeln kvar, och jag blev ofta skuldbelagd för diverse saker som skett i skolan (även när jag inte hade haft ett skvatt med saken att göra), omplacerad i klasser, tappat räkningen på hur många "EVK-möten" jag hade ihop med min mamma och min låtsaspappa och alla lärare + rektorn och man bara fick sitta i ett jävla rum medans 14-15 stycken vuxna människor (typ lärare jag inte ens hade själv, men som bara skulle sitta där och låtsas att de också blivit påverkade av mitt beteende, eller hur liksom, valt fel jobb då kanske?) pekade ut dina fel och brister.
Skam. Alltid sån jävla skam har man gått med, på den här "tiden" när jag gick i högstadiet var inte heller ADD/ADHD en så pass "accepterad" diagnos som den är idag, och vi "dampbarn" fick typ, placeras i "särklasser" och fick ännu mer skam.
Att vara tjej och att det förväntades att man skulle vara lite lugnare och "duktigare" än killarna också gjorde absolut inte saken bättre heller.
När man är i den åldern jag var i då också, 11-12-13, var det oerhört förnedrande och man kände sig jävligt utsatt och försvarslös i en sådan situation, det har alltid varit så lätt för lärare och personal (absolut inte alla, men många!) att skylla alla problem på "problembarnet/en" istället för att inse riktig fakta, ett ja, BARN (tycker inte riktigt att dagens 12/13-åringar är "barn" längre dessvärre) beter sig inte så utagerande som jag gjorde, utan anledning, eller för att man "var ett problembarn", i mitt fall var det nog ett fett jävla rop efter hjälp bara att jag inte visste hur man skulle uttrycka sig bättre, och sjukt mycket ilska som bara kom ut fel och blev fel i skolan eftersom att jag tippade lite på tå hemma.
Slutade med att jag blev avstängd i årskus 7, varför vet jag inte riktigt.
Lärarna var "rädda" för mig uttryckte de, och de sa att andra elever var rädda för mig också.
Förstår inte hur vuxna människor kan vara "rädda" för en elev på 13 år och 30kg och typ 140 cm, men som jag skrev, det är enkelt för vuxna att bara skylla ifrån sig och lägga över ansvaret på någon annan istället för att själv försöka förändra någonting, med handen på hjärtat minns jag nog inte en enda vuxen utifrån familjen som faktiskt frågade mig rakt ut "Vad är det som är fel? Varför beter du dig som att alla gjort dig skitförbannad? Har det hänt något? Mår du bra?"
Eftersom att de skyllde ifrån sig så mycket på mig och gav mig så jävla mycket ångest under mina skolår så tänker jag fan skylla ifrån mig på dem nu.
Jag tror, eller jag tror inte, jag vet, att hade fler vuxna människor som jag visste förstod att någonting var fel, visat lite engagemang och inte bara lagt ner tid på att klaga på mig och ge mig dåligare självkänsla än vad jag redan hade, hade det nog gått mycket snabbare att få mig in på rätt bana igen och jag hade inte känt mig så ensam som jag gjorde.
Jag hade jättemånga kompisar, jag har (hade) alltid haft lätt för att hitta nya vänner och jag har aldrig känt att jag blivit "mobbad" i skolan eller liknande av klasskompisar eller andra barn/ungdomar, snarare tvärtom, jag var en av de "populära" tjejerna och uppmärksamhet från kompisar var det helt klart ingen saknad av, men jag kände mig ändå alltid lite utanför, mina närmsta vänner visste ju att jag mådde dåligt, men inte SÅ dåligt, och inte hur det var hemma heller, eller alltid hade varit hemma hos mig, i hela mitt liv.
Det var verkligen de vuxna som mobbade mig, de hade valt en att hacka på och de hackade som in i bara helvete på mig. Trodde de själva att det skulle fungera, eller?
De trassliga månaderna innan jag placerades på tallbacken var bara extremt onödiga och traumatiska enligt mig iallafall, 8 veckor på ett "utredningshem" (låst anstalt, ett jävla fängelse i en 13-årings ögon) i Hässleholm, som inte ens var 8 veckor utan blev typ 14-15 veckor istället för att socialen inte visste vad de skulle göra av mig. (Fast till mig sa de hela tiden "det är klart du ska hem, och du ska börja 8an igen i din gamla skola med alla dina kompisar, du kan säga att du har varit på semester och att din telefon inte fungerade där!)
Jag hade druckit alkohol några gånger, (varav en av gångerna resulterade i en liten skjuts till sjukhuset och såklart skulle socialen informeras om detta och då såg de mig typ som en jävla alkoholist redan med värsta varningssignalerna, och typ använde just den jävla fyllan som exempel jag vet inte hur många gånger...) men inte mer än någon annan av mina kompisar, allting jag gjorde blev liksom till ett problem eller en situation som skulle åtgärdas innan det blev ett problem av alltihop, (till slut kändes det mer som att man gjorde fel med avsikt för att det ändå var det alla förväntade sig ifrån mig) utan att det ens var ett problem, egentligen. Förstår ni hur jag menar?
Typ, som att jag hade verkligen inga problem med alkohol, jag tyckte inte om känslan att försvinna från verkligheten eller tappa kontrollen helt, (detta var alltså i 13-års åldern, när jag blev äldre så blev verklighetsflykten med hjälp av alkohol och substanser lockande) och jag var så jävla rädd hela tiden att bli dömd eller att folk skulle tycka jag var konstig eller bli utfryst typ så att tanken på att göra något aspinsamt på fyllan och sen behöva stå för det dagen efter var ingenting jag riktigt vågade riskera, men eftersom att socialen och andra vuxna förstorade upp det så oerhört mycket och "det var så destruktivt och märkligt att hon dricker SÅ MYCKET, SÅ SNABBT" (som att de var på våra fjortis hemmafester och kollade att jag var den som drack mest och snabbast av alla eller?) så blev liksom deras jävla "emodampalkisstämpel" och deras ord på mina journaler + att jag såklart redan var i en grov identitetskris som man är i den åldern automatiskt en oerhört stor bidragande faktor till MÅNGA fyllor därefter, jag var så förbannad för att de hade skrivit så om mig som de gjort för att få mig att framstå som helt galen och en riktig alkoholist redan i 13-års åldern (inser ju dock idag att de "endast" skrev så för att vara "snälla" för att jag skulle få ett LVU utan klydd för att jag var "verkligen" i behov av hjälp) att jag seriöst blev så triggad av deras jävla uttalanden att det många gånger ledde till att jag tänkte "vadå, jag sitter ju redan här, det kan ju inte bli värre? de har ju skrivit att jag är en jävla alkoholist redan, då kan jag ju lika gärna bli det också" .... Jag hade det väldigt roligt på Finjagården trots att jag hade hemlängtan och var jättejätterädd för hur framtiden skulle bli, men där träffade jag ju andra tjejer (självklart var alla äldre än vad jag var också, och hade redan prövat det ena och det andra) som var "som mig", missförstådda.
Men jag kan verkligen inte släppa tanken på att ifall socialen bara placerat mig i ett lugnt och tryggt familjehem så att jag kunde få se hur en "riktig" familj fungerade och att känna mig delaktig i, och gav mig chansen att anpassa mig efter ett sådant liv men låtit mig få bo kvar i närheten av Lund och mina kompisar och inte gjort en så jävla stor grej av "vad ska vi göra med ronja?" så hade jag nog inte hamnat så snett som jag gjort idag. Jag har alltid haft en väldigt stor längtan att tillhöra något normalt, och att känna mig älskad, då jag alltid känt mig väldigt tom i hjärtat där kärleken till/från föräldrarna ska sitta, och alltid på något sätt väldigt ensam. Tänk att socialen ville hjälpa mig att sluta vara destruktiv och "inse mitt eget värde och skapa en bra och trygg självkänsla" och idag har de skapat en jävla horsepundare istället utan någon uppfattning om mitt eget värde överhuvudtaget istället.
Jag ville, och vill fortfarande, ha någon/några att kunna komma hem till och kalla mamma & pappa och inte känna mig oönskad och ivägen, socialen hade verkligen chansen att ge mig det, men yrkade hela tiden på att jag var i "större behov av hjälp" och det hade "blivit för svårt" för en "vanlig" familj att ta emot mig och bemöta mina svårigheter.
Tycker det är jävligt märkligt att det krävdes 4,5 år på tallbacken för att göra något åt dessa "svårigheter" och när jag skulle bli myndig var jag självklart för gammal, och slussades ut till en "träningslägenhet"
Jag var så oerhört ledsen, jag kände verkligen att mina socialsekreterare svek mig, gång på gång, de ljög alltid för mig och lovade en massa saker för att inte göra mig hysterisk/ledsen/förbannad på dem för stunden och sedan släppte de bomben om att de ljugit när det fanns andra personal där som kunde ta "hand om situationen" och de skulle köra hem/lägga på telefonen och liknande, så jävla fega människor alltså jag vill kräkas på dem när jag skriver det här, de visste precis vad de skulle säga för att få mig att, trots min brist på tillit till andra vuxna, få mig att ändå öppna upp mig och dela med mig av vissa saker, och det resulterade ändå alltid i samma sak: Det kom ut i HELT andra ord än vad jag sagt det, och alltid för att få mig att framstå som, dålig, och konstig, och farlig, och problematisk, och komplicerad, och svår att ha och göra med, och de här personerna kände ju inte ens mig? De hade träffat mig på några enstaka möten och tyckte min attityd var trist (Vilken 13-åring har en positiv attityd till två stycken helt främmande jävla soc-kärringar som helt plötsligt utreder hela ditt liv och säger att de ska försöka få dig tvångsplacerad och ta dig ifrån din familj och dina kompisar? Inte så, men frågar du mig hade jag nog blivit mer oroad för den 13-åring som bemötte de trevligt och glatt tillbaka..)
Efter att jag och mamma hade varit och kollat på något ställe i Södertälje som socialen först valt ut, men som vi båda verkligen hatade och mamma vägrade låta de flytta mig dit (De gångerna min mamma verkligen stod upp för mig, gjorde hon det verkligen till 120% och jag minns hur stolt jag kände mig då, när hon skrek åt mina soctanter och fick dem att se snopna och chockade ut, min mamma har alltid varit väldigt duktig på att hålla sig lugn & sansad framför socialen och myndighetsmänniskor ö.ht, så när hon väl lackade ur gjorde hon det fullt ut och att se och höra henne få utbrott på någon annan än mig hörde ju också till ovanligheterna, det kändes typ som att vara i himlen då, haha)
Men sedan åkte vi till Skövde och jag kommer ihåg det som igår, studiebesöket.
Huset var det vackraste jag sett i hela mitt liv, det såg ut som ett slott! Ett enormt (det är verkligen inte enormt, eller jo alltså enligt mig är det ju det men inte enligt andra säkert, haha, det är typ mindre än de andra husen på den gatan, men jag hade nog aldrig sett ett större "hus" i hela mitt liv)
Carina och Rose-Marie tog emot mig och mamma, och trots att jag såklart hade gått in med inställningen att jag skulle hata dem, hata huset och hata alla som borde där, så kändes det verkligen bra i hjärtat. Fast det ville jag absolut inte visa för någon då utan mest bara visa att jag verkligen, verkligen inte ville dit, jag ville ju bara hem till mamma igen..
Tjejen som hade rummet bredvid mig, Karin, var 15 år och hon skulle "visa mig runt lite" och "vara snäll mot mig som var ny" och fan vad jag skämdes, jag kände mig som en jävla snorunge som hon typ tvingades se efter...
Men Karin och jag satt uppe hela natten den natten och pratade, vi pratade om allting mellan himmel och jord, men vi insåg verkligen också hur otroligt lika vi var, både till utseendet och personligheten, och upplevelser och livshistorier.. ja allt! Hon blev verkligen som en storasyster för mig och även om vi inte ses ofta längre då hon bor i en annan stad, är vi fortfarande väldigt tighta och jag älskar henne så sjukt mycket, och sedan den dagen sov vi alltid bredvid varandra trots att det gav oss 50kr i avdrag på veckopengen varje gång (men det systemet hade redan mamma kört där hemma i flera år så att få "avdrag på veckopengen" fungerade verkligen inte på mig, kunde inte bry mig mindre, kommer ihåg att jag alltid skrek tillbaka "TROR NI ATT JAG BOR HÄR FÖR ATT BLI RIK ELLER?" när de skrek "avdrag på veckopengeeeeeeeen!!!")
Hade det inte varit för att Karin (självklart var de flesta andra tjejerna också helt underbara och de står mig fortfarande väldigt varmt om hjärtat) så hade jag nog aldrig stannat kvar där frivilligt det första året, jag såg verkligen upp till henne, varje gång hon hade stuckit eller var ute och festade på nätterna och inte kom hem satt jag uppe och väntade på henne, vi hade alltid varandras ryggar och skällde personalen på mig så skällde Karin på dem, och vice versa. När dagen kom då hon skulle flytta hem igen var jag så oerhört ledsen, vi stod i trädgården och grät båda två när hon berättade att hon skulle få flytta hem igen, men personalen hade planerat hennes hämtning när jag var i skolan och jag fick verkligen inte stanna hemma från skolan den dagen, de ville nog undvika drama eller att vi typ skulle rymma iväg någonstans tillsammans. Jag och Karin gjorde allt tillsammans, på gott och ont, den tiden vi bodde ihop, om jag inte minns helt fel så var det i lite mer än över ett år, hon tog med mig ut på hennes och hennes polares kompisars fester, (som också var några år äldre än mig, förstå extasen hos mig, tyckte det var så coolt att få hänga med på sånt där med henne) när hon flyttade så kände jag mig så ensam igen, och då blev det viktigare för mig att skaffa kompisar "utanför" tallbacken.
Tyvärr är Skövde en liten stad, och "alla känner alla" grejen körs verkligen 100% där,
att man pratade skånska och bodde på ett behandlingshem gjorde nog många nyfikna på mig, men tyvärr kanske inte rätt personer dessvärre. När jag hade fyllt 15 år hade jag helt plötsligt provat både det ena och det andra, och det blev nästan en tvångstanke om att gå ut på helgerna trots att jag uppskattade de där hemmakvällarna med film och godis som jag i princip aldrig hade fått ha. Men så fort lamporna släcktes och våra dörrar stängdes efter "läggdags" så kom tankarna tillbaka om "varför ska jag sköta mig? mamma vill ju ändå inte ha hem mig" och så var man igång igen med samma beteende som jag var där för att få bort.
Personalen var också helt underbar, okej självklart tyckte jag inte om alla men de flesta var så jävla underbara och man märkte verkligen att de jobbade där för vår skull.
Oavsett hur arg man blev och hur mycket saker man än kastade eller vidriga ord man sa... så stod de alltid kvar, jag hade alltid någon att ringa till om jag inte kunde ta mig hem som kom och hämtade mig, även om man smugit ut på nätterna och kom hem dyngrak 4 på morgonen och insåg att de kommit på en för att fönstret var låst (fuck!!!) så var man inte rädd för att få skäll eller en smäll på käften när man skamset ringde på med svansen mellan benen för att få komma in, det var bara "Gud vad skönt att du är hemma igen! Vi har varit så oroliga, tur att du är oskadd. Gå upp och lägg dig så kommer jag med en macka så får du sova ruset av dig så pratar vi mer om det här i morgon"
För första gången i mitt liv så uppskattade jag bestämda tider att sitta och äta på, alla samlade, det var ju kaos vid middagsbordet med 6 ungdomar med alla någon form av bokstavskombination och 3-4 stackars personal, men man var aldrig ensam, från att känna mig ensammast i världen och att alla ville mig illa och ont, till att helt plötsligt ha massa extra "syskon" och flera mammor och pappor, och varje mamma eller pappa var lika glada när de kom till jobbet på morgonen/natten och fick hänga med deras "barn" typ.
Så nä, mina tonårsår var inte "normala" kanske, men jag fick i alla fall kärlek och kände för en gångs skull att jag hörde hemma någonstans.
Alla andra ungdomar kallade Tallbacken för "tallis" och deras hem hos sina föräldrar för "hemma", men efter att tiden passerade så slutade jag säga "åka hem till Lund över helgen" och sa istället "åka hem till Skövde igen" när jag varit där, "home is where your heart is" stämmer verkligen.