Jag fattar pennan och tar ett djupt andetag. Den andra delen av min berättelse och fortsättningen på den första är en epok i mitt liv som gör ont att se tillbaka på. Men det är också en del av min livsresa som jag väljer att dela med mig av.
Jag var nitton och utskriven från behandlingshemmet där jag mot min vilja vistats i nästan tre år. Tilliten till människor och livet var borta. Anorexin hade fått ett starkare tag om mig liksom mitt beroende av flertalet mediciner. Eftersom jag nu var över arton hörde jag till vuxenpsykiatrin. Min mamma kämpade länge för att jag skulle få komma till ett behandlingshem specialiserade på ätstörningar. Det blev en lång byråkratisk kamp mot mitt landsting som först vägrade betala vistelsen. När jag slutligen fick rätt vägde jag 29 kilo och var mer eller mindre döende. Jag kämpade mig igenom den sex månader långa vistelsen men eftersom mitt utgångsläge var så pass dåligt kunde jag inte tillgodogöra mig behandlingen på ett fullvärdigt sätt.
Första gången jag tog amfetamin var jag i tjugoårsåldern. Det vita pulvret som jag svalde gav min undernärda kropp energi och jag kände plötsligt att benen bar mig. Användandet ökade och blev ett sätt för mig att hantera smärtan inombords. I ren desperation tog jag vad jag fick ta på och slog i mig. Bruket av droger uppmärksammades och socialtjänsten kopplades in. Det ansågs att jag behövde behandling för att komma ur mitt missbruk som på kort tid eskalerat. Än en gång packade jag min väska och skjutsades iväg. Men efter bara nåra dagar skrevs jag helt abrupt ut. Jag ville verkligen ha hjälp men de ansåg att mina psykiska problem var för stora och därför fick jag åka därifrån. Jakten på droger fortsatte och såren på mina armar växte men jag brydde mig inte längre. Gång på gång remitterades jag till nya behandlingshem men det slutade alltid med att jag inte fick vara kvar. Jag var för sjuk och skickades hem igen. Varje misslyckande fick mig att sjunka längre ner. Jag hatade mig själv för att jag inte ens förmådde ta emot hjälp. Psykiatrin och den tillfälliga förvaringen var det enda som återstod. Jag bävade för att låsas in men hade inget att säga till om då lagen om psykitrisk tvångsvård trädde in.
Jag ville inte vara kvar i den stad som var förknippad med så mycket smärta. Därför valde jag att flytta. Sökte folkhögskola i Stockholm där jag kunde få bostad på skolans internat och samtidigt läsa in min gymnasiebehörighet som jag missat under de år jag vistats på behandlingshem. Jag ville tro att den geografiska flykten kunde hjälpa mig att börja om på nytt. Men jag bar mitt bagage med mig och fastän jag gjorde allt för att klara av mina studier så fanns allt det andra kvar och fortsatte skapa problem. Rektorn på skolan tvingade iväg mig till psyk vilket också var kravet för att jag skulle få fortsätta på skolan. Nya vårdåtgärder sattes in. Jag kämpade verkligen men jag var också ständigt på jakt efter mer tabletter och droger. Det blev nya tvångsåtgärder som även innefattade LVM. Jag hämtades i polisbil och fördes iväg. Nya remisser skrevs och jag slussades runt men någon behandling fick jag ej slutföra.
Jag hade ett långtgående beroende av droger, mediciner och alkohol , var svårt ätstörd och djupt deprimerad. Jag kände mig som en brottsling och behandlades som en sådan. Mitt "brott" var att jag mådde så obeskrivligt dåligt och inte förmådde att bryta den destruktivitet jag hamnat i. En period var gatan mitt hem. Ensam och desperat var jag ständigt på jakt efter något som kunde bedöva och lindra helvetet jag befann mig i. Gränserna för vad jag kunde utsätta mig själv för suddades ut. Jag hatade ändå allt som var jag och lät de göra vad de ville med mig bara jag fick mitt knark.
Jag åkte in och ut på avgiftningar och provade behandlingar för att bryta mitt tablettberonde. Slutligen får jag subutex utskrivet av en läkare i min gamla hemstad. Jag lyckades med hjälp av detta substitut minska på användandet av amfetamin och heroin. Jag fick också kontakt med socialtjänsten för bostadslösa kvinnor. Ett stödboende ordnades där jag trivdes men jag var fast i den onda cirkel som präglat mitt liv så många år. Nya åtgärder sattes in och nya försök till behandlingar. En läkare ansöker sedan om metadon åt mig. Eftersom jag var i ett så dåligt skick beviljades jag detta trots att jag inte var dokumenterad heroinist. Jag ställdes in och dosen ökades successivt. Jag ingick nu i metadonprogrammet och min drogfrihet kontrollerades. Men det andra fanns kvar. Ångesten, oron och den bottenlösa förtvivlan i min själ. Jag åt väldigt lite och drack mängder med alkohol. Gång på gång skrivs in och försöker mig på nya behandlingar för min ätstörning.
Då jag testat det mesta i behandlingsväg utan nämnvärda resultat bestäms det att jag ska få börja med elchocker. Jag läggs återigen in på psyk och påbörjar behandlingen med ECT. Jag sövs ner och får ström mot min hjärna och då jag vaknar ur narkosen skriker jag i förtvivlan över att vara kvar i livet. Den massiva behandlingen med elchocker var väldigt påfrestande för min underviktiga kropp och kom att ge mig permanenta minnesbortfall. Men depressionen fanns kvar lika stark som förut.
Trettio år, institutionsskadad och trasig både inuti och utanpå. Jag hade länge slussats runt i vårdapparaten, träffat åtskilliga terapeuter och skickats än hit och än dit. Nya människor passerade ständigt i mitt liv men ändå kände jag mig ensammast i världen. Jag litade inte på någon och inte heller på mig själv. Jag var bara ett hopplöst fall och trodde på allvar att döden var min enda utväg.