Vaknar tidigt och känner mig glad att det är onsdag och att besöket på mottagningen väntar. Gör i ordning smörgåsar, tar fram kakorna och lägger det tillsammans med paketet kaffe i påsen.
Solen skiner men det är riktigt kyligt i luften. Då jag närmar mig mottagningen möts jag av en kille jag inte sett på flera veckor. Jag frågar hur han mår och talar om att jag är glad att se honom igen.
Han är besviken eftersom han anser blivit bestraffad genom att behöva gå på mottagningen varje dag i trettio dagar. Anledningen är att han av misstag råkat tappat två doser.
Jag går in genom dörren och in i korridoren. Tar fram kaffebryggaren, mäter upp kaffe och vatten. Dukar fram kakor och mackor. Det sitter två stycken i rummet. De diskuterar och kollar på nyhetsmorgon. De tar för sig av fikat. Det kommer in en person i rummet och samtalet kommer in på kungahuset. Åsikter vädras och diskussionen blir stundom högljudd dem emellan.
Sedan dyker en annan person upp. Han ser glad ut och skadan på hans öga ser ut att ha läkt. Han tackar för fikat, snackar lite och rusar vidare.
Så småningom kommer samtalet i rummet in på flera personer som den senaste tiden avlidit. Patienter på denna mottagning som tyvärr mist livet. "Här är de som dör bara några i mängden. Siffror som enbart stryks på listan över de inskrivna."
Orden kommer från en av de som sitter här och de andra håller med. Det gör så ont i mig. Att flera människoliv gått till spillo. Människoliv som kanske kunnat räddas av ett nätverk fokuserat på stöd och ett bemötande av personen utifrån dess behov.
Killen jag mötte i entrén sätter sig bredvid mig och frågar om jag har lust att förklara resvägen till Hornstull. Jag berättar om de alternativ som finns och skriver även upp dessa på en lapp som han får med sig.
Jag plockar ihop på bordet. Ställer undan kaffebryggaren, sköljer ur kannan och torkar av bordet. Det som är kvar av dagens fika lämnar jag. De tackar mig för att jag kommit hit denna förmiddag varpå jag tackar för att jag fick komma. Ber dem alla vara rädd om sig och säger att vi ses igen om en vecka.
Då jag kommer ut möter jag en kille jag inte sett på ett tag. Han kommer fram och ger mig en kram. Han berättar att han legat inne och mår bättre nu. Han ser piggare ut och det gläder mig.
Så är min förmiddag på St:Eriksteamet över för denna onsdag. Jag känner sådan tacksamhet att jag får äran och möjligheten att göra detta. Att jag får ta del av dessa människors liv utifrån deras önskemål och behov.
Att jag genom att bara vara där kan bidra med något.
Linn