I den tredje och sista delen i min bloggserie vill jag försöka beskriva vändpunkten som jag kom till. Hur jag slutligen valde livet och vågade ta fighten.
Knappt trettiofem år gammal hade jag mer eller mindre givit upp. Korttidskontraktet som jag fått genom soc sades upp och jag visste inte var jag skulle ta vägen. Jag ingick i metadonprogrammet och hämtade dagligen mina doser men kände mig ändå abstinent större delen av dygnet. Jag åt knappt något men drack mig ofta berusad.
Jag hade under flera års tid vandrat runt i den så kallade vårdkedjan men jag varken förmådde eller hade kraft nog att bryta den destruktivitet som jag befann mig i. Jag passade inte in någonstans och jag fick ofta höra att jag var en manipulativ missbrukare som varken ville eller kunde ta emot någon hjälp. Men inuti mig fanns en livrädd liten flicka som hade tappat fotfästet och förlorat tilliten till allt. Det liv jag levde och under så lång tid gjort förde mig sakta men säkert ner i avgrunden. Tjugo år med ett intensivt blandmissbruk samt en svår ätstörningsproblematik hade gett konsekvenser och komplektioner. Min kropp började säga ifrån och bara att resa sig ur sängen var en ansträngning. Ångesten fanns inom mig precis hela tiden trots att jag ständigt sökte sätt att fly från smärtan. Vården hade mer eller mindre gett upp och alla gånger jag hade försökt ta emot hjälp slutade på samma sätt. Att jag misslyckades.
Jag kände att mitt liv var på väg att ta slut på riktigt. Egentligen ville jag inte dö men jag orkade inte leva som jag gjorde. Jag kom till en punkt där jag var tvungen att välja. Det fanns inga marginaler längre och skulle jag ha någon chans att överhuvudtaget vara kvar här på jorden måste jag ta fighten. Jag insåg också att den enda som kunde hjälpa mig var jag själv. All den kraft jag under så lång tid lagt på förstöra för mig själv valde jag slutligen att lägga på att försöka göra något bra av mitt liv. Jag visste att ansvaret låg hos mig och med denna insikt började den tuffa och smärtsamma vägen tillbaka.
Ett år senare gjorde jag min sista anorexibehandling. Att lära sig att äta igen och gå upp i vikt var mycket ångestfyllt. Allt gick så fort och jag hann inte riktigt med mentalt. Jag bar samtidigt ett stort förakt mot mig själv och min kropp vilket förstärkte paniken över den förvandling jag utsatte mig själv för. Men jag gjorde det. Jag gick hela vägen och gjorde som jag skulle.
Så småningom samlade jag modet till mig och bad att få göra en ADHD-utredning. Någonstans visste jag att något inte stämde. Det fanns saker i mitt liv som alltid funnits där. Ett osynligt funktionshinder vilket skapat problem och fallgropar under hela min livstid. Metadonmottagningen gav slutligen sitt godkännande för mitt önskemål och drygt ett halvår senare påbörjade jag utredningen. Det jag själv någonstans redan visste bekräftades och jag fick diagnosen ADD. Den medicinering som jag hade rätt till kom att dröja. Överläkaren på metadonmottagningen tyckte inte jag skulle få börja med ADHD-medicin eftersom jag hade en ätstörningsproblematik i bagaget. Efter en tid av ovisshet och förtvivlan fick jag slutligen medicinen som kom att underlätta min tillvaro på flera sätt. Men jag levde också ständigt med rädslan att de när som helst kunde avbryta behandlingen.
Året innan jag skulle fylla fyrtio tog jag det stora och omvälvande beslutet att trappa ut mitt metadon som jag haft i mer än tio års tid. Jag kände att det var en del i den process som jag var tvungen gå igenom. Behandlingen och den så kallade tryggheten metadonet gav höll mig kvar. Jag var inte närvarande och trots den höga dosen så kände jag mig abstinent större delen av dygnet. Men jag var också livrädd. Flera gånger hade jag fått höra att behandlingen var livslång och något som var mer eller mindre omöjligt att avbryta utan att riskera falla tillbaka i missbruk. Jag samlade så mycket information jag kunde och gjorde en långsiktig plan för min nedtrappning. I min enfald trodde jag att jag skulle få något slags stöd från min mottagning men då jag berättade om mina planer så kändes det som att de blev arga. De tyckte såklart att jag skulle fortsätta med behandlingen och infinna mig i deras regler för resten av mitt liv.
För mig tog det tolv månader att gå från 120 mg metadon till 0. Även om jag ville få det fort överstökat så var jag rationell nog att låta det ta tid. Det gick bra i början och jag kände inte så mycket av sänkningarna men då jag kommit halvvägs ökade smärtan framförallt i mina muskler. Jag blev yr i huvudet och tappade mina krafter. Abstinenssymptomen blev alltmer kännbara ju lägre ner i dosstyrka jag kom. Men jag vågade inte berätta hur jobbigt det faktiskt var. Min mottagning och läkaren där verkade ändå ha bara en önskan och det var att jag skulle avbryta mina planer och gå tillbaka till behandlingen. Men jag hade en gång bestämt mig och visste att jag på något sätt skulle klara denna helvetes resa.
De sista fem milligrammen var de värsta. Kroppen befann sig i en akut utsättningsfas med muskelkramper, smärta, yrsel, illamående, sömnsvårigheter och kryp i framförallt armar och ben. När jag druckit min sista dos dröjde det ytterligare ett par månader innan den fysiska abstinensen började klinga av. Konstigt nog så skämdes jag då jag kom till min mottagningen och kunde bevisa att jag genomfört mina planer och nu stod utan metadon efter så många år.
Synintryck, känsel, lukt var delar som kom tillbaka då metadonet var borta. Jag liksom slungades tillbaka till nuet och en verklighet som jag tidigare gjort allt för att undvika. Helt oförberett kom tårarna. I min ensamhet grät jag okontrollerat för första gången på flera år men jag visste inte varför. Rädsla, skam, panikattacker och social fobi satte min tillvaro på pränt och var delar som jag var tvungen att hantera för att överhuvudtaget ta mig utanför dörren.
Jag bär en sårbarhet inom mig som jag liksom inte kan frigöra mig ifrån. Att lära sig att leva och våga tro på mig själv är svårt eftersom tilliten till den jag är och vad jag faktiskt klarar av är näst intill obefintlig. Men med små trevande steg tar jag mig fram. Jag känner en enorm tacksamhet för det jag faktisk har idag. Mitt liv rymmer för första gången en slags mening och jag kan till och med använda mina erfarenheter för att stötta andra som är i den situation jag en gång varit i. Min genuina vilja att hjälpa andra är en drivkraft och något som för mig framåt. Jag är ett levande exempel på att det faktiskt går att resa sig igen och kan min historia bidra med något så är det värt allt.