Blev just påmind om att jag har en helt okänd, muslimsk, medelålders man att tacka för mitt nuvarande liv.
Nämligen 2005-01-28 - 3 dagar innan jag skulle börja i 3g studien och påbörja metadonbehandling klantade jag mig och tog på gränsen till en överdos.
Jag var inne i stan, på Götgatan. Så påverkad att jag inte klarade av att stå på egen hand, än mindre gå, klamrade jag mig fast vid stolpen på ett övergångsställe. Hade heroin i en frimärkspåse, gömd nånstans på kroppen. För snurrig för att kunna dra mig till minnes var.
Folk började samlas och jag hörde att de diskuterade att ringa ambulans. Visste att isf var det kört. Om de plockade in mig skulle de hitta frimärkspåsen och då skulle jag sitta anhållen då det var dags att påbörja metadonbehandlingen.
Men änglar finns!
En medelålders man, som kom från fredagsbönen I moskén, frågade om jag bodde i närheten och om jag behövde hjälp. Han tog mig under armen och baxade mig ner i t-banan. Betalade min biljett, följde mig till Vilan där jag bodde just då. Ringde på och lämnade av mig.
Tack vare honom kunde jag infinna mig på Rosenlund 3 dgr senare - och resten är historia.
Min historia!