?Efter lite strul i kollektivtrafiken och ändrad färdväg tar jag mig slutligen fram till Rosenlund. I hissen upp till mottagningen möter jag läkaren. Vi presenterar oss för varandra och hon låser sedan upp dörren åt mig. Jag tar fram kaffebryggaren och dukar upp med ostsmörgåsar, en ny sorts kakor och diverse tillbehör.
När kaffet är på gång kommer en kille in i rummet, säger att han är sugen på fika. I väntan på att kaffet ska bli klart slår han sig ner och börjar snacka. Har aldrig träffat honom förr och därför berättar jag om mitt uppdrag genom Brukarföreningen. Han sitter länge och låter mig ta del av hans vardag, en tillvaro bestående av både ljus och mörker.
Ett par stycken till kommer in, tar fika och slår sig ner. Diskussionen i rummet handlar om brott som begåtts med drogen i kroppen, om sinnestillstånd orsakad knarkets inverkan. En person berättar om polisens bemötande, föraktet och inlåsningarna på psyk. Inlåsning innehållande bältesläggning och andra åtgärder.
Allt eftersom kommer några fler in, tar kaffe och går ut och röker. En del stannar kvar. En av dem säger att han är less på att behöva gå på mottagningen, less på beroendet som substitutionsbehandlingen innebär. Han vill egentligen inte ha metadon men vet samtidigt att utan detta skulle han börja bruka droger igen. Jag försöker uppmuntra honom att hålla ut, att inte se behandlingen som något ont. Ibland behöver man liksom välja mellan två "onda" ting. Kan ett destruktivt användande av droger brytas med hjälp av metadon eller subutex så är det väl ändå en väg att gå, en väg som till och med räddar livet på personen i fråga.
Flera stycken i rummet berättar också om samhällsklimatet som blivit allt hårdare. En värld där många gränser suddats ut. De säger att den som brukar eller brukat droger hamnar längst ner på skalan. En redan så utsatt grupp som blivit ännu mer utsatt trots att vi lever i välfärdslandet Sverige. Kontakten med langare och deras grymhet har blivit jävligare och i jakten på knarket blir många alltmer utsatt och utnyttjad.
På slutet kommer ett gäng med grabbar. De tar fika och sätter sig ner en stund. De flesta har jag sett här förr men några är nya ansikten. En av dem frågar om jag kommer ihåg vad vi pratade om sist. "Absolut" svarar jag. Hans önskemål är att jag ska ta upp frågan gällande indragning av mediciner. Det vill säga, att många brukare eller före detta brukare nekas mediciner på grund av sin bakgrund. En fråga som jag själv tycker är viktig och något jag ska ta upp med mina kollegor.
Fikat är så gott som slut och jag är redo att plocka undan efter mig. Kakorna jag hade med mig var jättepopulära och jag har lovat att jag ska köpa fler av den sorten. Jag ber dem alla vara rädda om sig och säger på återseende om en vecka. Stänger igen dörren och gör sällskap med de andra i hissen ner.
Skrivet av Linn Nystedt.