?Jag gör det jag ska. Plockar ihop en påse med nygjorda ostsmörgåsar, kaffe och mjölk. Block, penna samt informationsbladen om "Ljuspunkten." Sedan åker jag iväg. Solen kämpar sig så smått igenom molnslöjan på himlen och man kan ana en liten,liten försmak av våren ute. När jag kommer fram till St:Eriksteamet så börjar jag med att sätta upp informationsbladen. Jag hejar på personal och patienter. Sedan kokar jag kaffe och dukar fram fikat.
Det sitter några stycken och snackar i väntrummet. Jag slår mig ner med dem. En person säger att han genomgått flera olika sorters röntgen. Han är lite orolig ifall han drabbats av prostatacancer. En annan person säger att han kände sig nedstämd imorse utan att riktigt förstå varför. Han hade en lten dipp men tycker att det känns lite bättre nu.
Det kommer in några till i rummet. De tar av fikat, sätter sig sedan ner. Flera av dem bär på känslan av att känna sig omyndighetsförklarad här på mottagningen. Hur personalen alltför ofta behandlar patienterna som små barn.
En tjej kommer in. Hon kommer fram till mig och säger att det inte är så bra just nu. Hon ger mig en kram och går sedan vidare.Hon ska ha ett möte med personalen.
En kille berättar om då han låg inne på avgiftning. Så fort han var ren blev han utskriven. Men då han kom hem vart han riktigt dålig.
Den första kannan med kaffe är slut varpå jag brygger en till. Det kommer in en person,tar en kopp kaffe och slår sig sedan ner bredvid mig. Han berättar hur han en gång trapade ut sitt metadon. Sedan tog han återfall och valde därför att börja med behandlingen på nytt. Han har nu 20 mg och säger att han trivs bra med den låga dosen.
Diskussionen i rummet kommer sedan att handla om urinprover och dess olika gränsvärden. Flera stycken säger att de lämnat rena prover på andra ställen, tex avgiftningar och boenden. Men att när samma prover lämnats på mottagningen så har de plötsligt varit positiva. De säger att det beror på att de olika ställen har olika kriterier för gränsvärden. Personerna säger också att de har känslan av att personalen på teamet bara vill bli av med dem.
Plötsligt är klockan elva. De flesta har gått. Killen som är kvar frågar om vi ska göra sällskap mot tunnelbanan. Jag plockar undan efter mig och torkar av borden. Sedan går vi från teamet tillsammans. Vi skiljs åt efter en bit. Jag ber honom vara rädd om sig och säger på återseende om en vecka.
Skrivet av Linn Nystedt.