I veckan som gick var jag inbjuden till en workshop på Centrum för Danmarksstudier på Lunds universitet om svensk och dansk narkotikapolitik. Medverkade gjorde svenska och danska forskare och narkotikadebattörer.
Steffen Jöhncke, antroplog från Köpenhams universitet och med många år bakom sig inom "rusmedelsbruk" och behandlingsområdet hade ett intressant föredrag, upplägget var ganska korta inlägg, men detta var bra.
Hans inlägg låg också väldigt nära mina egna tankar o funderingar - kände igen mig direkt. Det är befriande att höra när andra har samma eller lliknande tankegångar som en själv.
Jöhncke pratade om sin artikel "Behandlingsmyten" som varit publicerad i "Rus&Sammfunn" - en norsk facktidskrift för narkotikadebatt.
Om narkotikan och andra beroendeframakallande medel som den "goda fienden" - en yttre fienden alla kan enas om att vara emot och om det motsatta - behandling som " den goda vännen" som ingen vettig människa och motståndare mot beroendebehandling kan vara emot.
Narkotikabruk och behandling är sammankopplade i en perfekt, moralisk balans av mörka och ljusa krafter - behandling är lika god och oantastbar som narkotikan och missbruk är ont och förkastligt. Ju värre narkotikan anses vara ju bättre framstår behandlingen, som ett löfte om befrielse och upprättelse av den personliga och sociala ordningen.
Men i en tid av narkotikapolitiska omvälvningar, kanske framför allt ute i Europa(jo, milt sagt, även om det blivit något bättre även här) så menar Steffen Jöhncke att vi kanske ställer för stora och orealistiska förväntningar på behandling - narkotikan är trots allt en del av vårt samfund nu - vad man nu än må tycka om den saken - så man bör kanske se lite mer realistiskt på det. Han vill med sin artikel syna o gräva lite i myterna och hållningarna kring behandling.
Jöhncke är inte alls ute efter att så tvivel om att behandling är en värdefull hjälp för många, han vill inte heller inte alls förneka de goda intentionerna som ligger bakom både hos dem som erbjuder behandling eller våra politiker.
Men han menar på att behandlingen skulle vinna på att frikopplas från orealistiska förväntningar och att man skulle tjäna på om man i större utsträckning använde sig av erfarenheter som människor gjort tidigare. Att brukarnas erfarenhet borde tas på långt större allvar - både på enskilda mottagningar men också inom narkotikapolitiken i stort.
Ungefär som när kontroll ock straffpolitiken internationellt sett stött på utmaningar från mer realistiska och pragmastiska hållningar till skademinimering i olika varianter.
När brukarna kriitiserar behandlingen man får på olika mottagningar och institutioner så reducerar man ofta den till att vara brukarnas motvilja till förändring - att folk som använder narkotika är som dem är - men många brukare har stor nytta av behandlingen dem får och dem berömmer den gärna då.
Men en stor del beskriver behandlingen som förödmjukande,som stängd för insikt och ödeläggande för självkänslan(mycket viktigt).
Steffen Jöhncke ställer sig då frågan: Vad är det som gör att man så ofta tar det första som en sanning, tar det mer på allvar(att brukarna inte vill förändras) medan man i det andra fallet(det som många faktiskt säger att dem känner) har en tendens att inte ta på allvar, ignorera, eller bortförklara!?
Svaret han ge är ganska enkelt: den första passar in i synen på " den goda behandlingen", den man så gärna vill upprätthålla.
Antropologen från Köpenhamns universitet förelsår att vi använder begrepp som "behandlingsskador" för att man lättare ska kunna få korn på de tillfälle där behandling varken gagnar eller spelar brukaren en neutral roll, men där den faktsikt gör ren skada! När man mäter värden av behandling msåte man självfallet ta med även det negativa...
Personer som har gått igenom en lyckad behandling gör sig gärna till talespersoner för just den modellen - men det kan såklart finnas lika många som har dåliga erfarenheter av samma modell - och dem måste man givetvis också ta hänsyn till.
Men han säger också också i artikeln han skrivit att det finns gränser för vad brukarnas erfarenheter ensamt kan berätta om behandling - för till vissa delar handlar "behandling" inte om att tillfredställa brukarna, eller göra något för brukarna(dem som sökt sig till behandlig för att få något annat - bättre kontroll, sluta helt m m) utan om att tillfredsställa alla andra!(man känner igen så mycket av detta av vad både jag själv o kamrater säger - det spelar ingen roll hur mycket man än själv är nöjd o tycker att det går bra, att allt är ok, att man nått målet man hade när man började behandling och att man har ett bra liv nu - det räcker ändå inte för andra, mycket märkligt, precis som om vi måste leva andras liv eller att dem försöker leva våra...)
Vi lever i ett samhälle där vissheten om att det finns behandling för de mindre lyckligt lottade tillfredställer behoven utan att man personligen behöver göra så mycket - man betalar ju skatt... Myten om "den goda behandlingen" styrker "vanliga skattebetalares" självkänsla o tjänar den härskande sociala ordningen - om den sen styrker och tjänar även de som använder rusmedel är av underordnad betydelse.
Steffen Jöhncke fortsätter sitt resonemang på några sidor till - tycker att det börjar bli väl långt, poängen bör ha gått fram, men han fortsätter lite snabbt med att prata om myten som begrepp, att behandling är i det förståndet " en myt" - en av myterna går ut på att vi i välfärdsstaten behandlar eller försöker behandla oss ur problemen med beroendeframkallande eller rusframakallande medel - det är inte sant. Till allra största delen sätter vi folk som använder rusmedel eller de med beroendeproblem i fängsligt förvar - vi spärrar in dem.
Vi lägger mycket mer pengar på att förvara och fängsla folk än vad vi gör på att behandla dem. Tyvärr ser det ut så. Det är också stora summor vi talar om och jag tänker i det sammanhanget på en siffra som jag hörde och läste löite om häromdan - att kommunerna ute i landet lägger 1 procent av sina totala kostnader på missbruks och beroendevården...
Han går in på att överdödligheten för de med ett problematiskt bruk är 20 ggr högre(finns lite olika siffror) än motsvarande normalbefolkning, att dödstalen legat konstant högt och ställer sig frågan " för vilken annan grupp i samhället hade vi accepterat att det såg ut på det viset år ut och år in?"
I det sammanhanget ställer han sig frågan " hur kan vi upprätthålla bilden av oss själva som de som gör det rätta när, när människor som använder rusmedel fortsätter att omkomma i samma tempo hela tiden runtomkring oss"(detta är ju något som vi som använder eller har använt hör eller upplever varje vecka - relativt unga kamrater går bort som flugor, alla mina barndomskamrater o många andra är idag så gott som borta - mycket tragiskt. Det är något vi alla känner till)
Artikeln som jag tagit delar av här avslutas med ett resonemang om vad man kan göra - finns det några mirakelkurer!? I många länder ute i Europa, hos våra grannländer Norge och Danmark har man bl.a. inrättat kliniker för diacetylmorfin,sprutrum/injektionsrum och andra saker. I Danmark hade man innan det nu för en tid sedan blev infört sprutrum en debatt där man känner igen argumenten från Sverige att " man genom sprutbyte, sprutrum med mera legitimerar narkotika som är i lag förbjuden" och det fanns politiker som pratade ungefär som det låter här nu " behandlingsutbuden somm redan finns måste byggas ut ännu mer - målet måste vara att behandla och förebygga oss ut av dem problem som narkomaner helt tydligt har"
Jöhncke avslutar hela resonemanget med " Att vi ska behandla oss ur problemen är en lika from o vacker tanke som fred på jorden en gång var" - frågan är hur man förhåller sig till realiteterna. Närmare 50 års erfarenheter ger inte stora förhoppningar att det ska gå att behandla oss ur problemen - mer av samma verkar lite meningslöst... Behandling hjälper väldigt många, inte tu tal om den saken, men långt ifrån alla. Vi har inte blivit märkbart bättre på att få droganvändare att använda mindre droger och inte ens i rika länder som Sverige, Norge och Danmark klarar behandlingssystemen att hålla jämna steg med ökande skaror av brukare - istället ser man ofta en behandlingströtthet( känns igen, det är ju aldrig "gott nock") bland brukare som inte löst sina problem(kan ju handla om andras förväntningar... vad vet jag) Mirakelkurer finns som sagt inte. Myten om behandling som den stora befrielsen från "stofferna" - både för brukarna och samfundet - lever i allra högsta välmåga...
Den stora frågan är om inte myten står i vägen för ett mer realistiskt närmade av alla dessa problem??
Tyvärr väldigt långt, kände dock igen mycket av resonemanget, satt och nickade instämmande flera gånger. Jag har förskt att få tag i artikeln, på nätet o andra ställe. Ska se om jag hittar den. Tyckte att det kunde vara värt att läsa ocj man får väl göra det om man pallar igenom allt... eller så får man helt enkelt låta bli och hoppa över:)
Det var i alla fall en intressant dag med många intressanta inlägg från forskare och debattörer.
Vill man läsa mer av samma artikelförfattare så är hans sida på Köpenhamns universitet här: http://anthropology.ku.dk/staff/beskrivelse/?id=53218&f=3&pubcategory=
Pratade även till viss del om "Treatmentality and the governing of drug use" som varit inne i " Drugs and Alcohol Today" 2009. Får väl kika lite på den också...
Trevlig läsning!
Ha det gott/Micke
Skånes Brukarförening