Jag trodde verkligen jag visste vad riktiga ångestattacker var för något. Jag har haft dom förut på fyllan för ca 6-7 år sedan, en anledning till att jag gärna inte dricker.
men den ångesten. Var ingenting.
De senaste veckorna har jag fått nå fördjävla ångest. Galna ångestattacker på nätterna vilka byggs upp under hela dagarna. Jag försöker verkligen att omge mig av folk. Men tillochmed mamma och mormor har ledsnat lite på att vi är där hela dagarna ;) jag vågar inte vara själv. Helt sjukt. Visst har jag barnen men när vi är ensamma här hemma kommer alla tankar. Jag vill inte hem. Där måste jag möta mina demoner. 9ch när barnen sover är det som värst.
Sprutor. Så fort jag stannar till en sekund så kommer det här med sprutorna emot mig. Jag har en sambo som bär omkring på ett "sprutfodral" som om det vore lika normalt som en handväska. Jag kan sprututbytenas öppettider, jag vill inte veta sånt!! Jag ligger och laddar ner guider om hur du skjuter och allt därtill. Jag vill ha kunskap men egentligen inte veta. Jag måste veta vad han håller på med. Varför kan jag inte bara vara naivt blåögd och tro att han bara snortar eller nått. Evig kamp med mig själv. Men egentligen i det långa loppet så är det inte det här med sprutorna som verkligen ligger bakom ångesten. Vissa dagar kan jag tillochmed acceptera dom. Han funkar tydligen bättre då osv osv. Jag vill inte acceptera! Bara där blir jag förbannad på mig själv!
Den egentliga anledningen är jag mmycket medveten om. Det är framtiden. Vi närmar oss målet. (Min sambo försöker ta sig ur 4 års subutex-missbruk via annan lösning....) 6-8 v. Halva tiden har gått. Lite mer.
Men sen då? Den här lösningen kanske funkat för honom men mig har den krossat. Kommer jag någonsin bli normal efter det här? Jag kommer ju vara livrädd för återfall. Vilket jag enda räknat med. Men jag vet att det kommer ta så jävla hårt på mig. Sen det här påbörjades dagarna innan jul och kom mig till veto 1 januari så har jag verkligen fått jobba med mig själv. Timma för timma. Han har så mycket stöd. Men inte jag. Och jag rasar. Känns som någon skjutit med hagel i min själ. Jag är verkligen trasig. Var han tvungen att gå den här vägen?! (Han har 2 x nedtrappning på Maria bakom sig utan resultat)
det här leder till dom här ångestattacker jag är livrädd för. Jag kämpar varje timma emot den. Det värsta jag varit med. Känns som lungorna sväller igen. Hjärtat går i 120 och det enda jag kan tänka på då är att jag vill dö. Jag vill dö för att mina barn inte ska få växa upp med en sån trasig mamma. Mitt dåliga samvete för att satt dom till världen till det här. Du för att slippa bli besviken. Du för att komma bort från ångesten.
Jag vill inte dö. Nu när jag inte har så där. Men just då och där vill jag bara ta min trasiga själ vidare.
Men jag vill stanna och kämpa. För barnen och för Hans skull. Därför är jag livrädd för att den här ångesten ska komma. Varje dag.
Har tänkt på all hjälp man kan få. Den enda jag kan prata med är min sambo. I vanliga fall skulle han lyssna, trösta och stötta. Men nu har han sina problem och får mig att känna mig som en tjatig irriterande fluga. Som han bara viftar bort.
Men sen finns det ju aannat att vända sig till tänker ni.. men i det här sketna landet måste du tänka ett steg längre innan du söker hjälp.
Jag skrek av ångest sist. Ville bara dö eller till psyket. Men vi båda vet att ett besök där skulle resultera i en orosanmölan. Även tänkt på psykolog men vet inte om det gör nån nytta när jag inte Heller där kan yppa mig om vad det egentligen är som tynger mig. Orosanmölan igen. Mother of The year.
Min sambo fick det när han gick till Maria för hjälp med nedtrappning. Kändes som ett piskrapp för mig och även om det är toppen att dom oroar sig för barn så är det inget jag vill uppleva igen. I det fallet räckte det med ett telefonsamtal men det kändes så kränkande när jag gjorde allt för att vår familj skulle vara normal. Eller normal. Ja ni som förstår, förstår. Jag fick intyga att han hade en jävla karriär och allt och funkade normalt (då på subutex) 9ch att vi var en normal familj men att jag var besviken att man får en anmälan på sig när man väl kommit så långt som att söka hjälp. Så nej. Min ångest får förbli min. Någon som haft samma sjukt läskiga ångest? Där man liksom tappar all kontroll och ditt "vanliga" du försvinner och byts ut till nån som inte tänker klart?
Jag är grön av avund på alla som inte behöver ha droger inblandat i sitt liv.
