Mitt samvete är så jävla tungt just nu.
För några timmar sedan skulle jag ut i bilen och hämta bilbarnstolen då sambo åker och jobbar över helgen. Tar på mig hans skor då dom stod närmast och hinner låsa upp dörren då jag ser sambo springa ut i bara strumpor mot bilen. Aha drogerna och sprutorna finns i bilen!
Han rycker tag i väskan och jag säger att jag inte ens orkar hålla på och ta hans skit. Men irriterad och jävlig som jag kan vara så ställer jag ur bilstolen och visar att jag är på väg in. Men när han lägger tillbaka väskan i bilen och stänger dörren så hoppar jag in och drar åt mig väskan. Mest för att djävlas faktiskt men så blir han så där svart i ögonen som han blir när drogerna betyder mer än allt för sekunden. Så han drar ur mig ur bilen ner i snön. Jag går in och säger att så fort han lämnar bilen kommer jag gå dit. Jag skyndar mig att norpa låsdosan men råkar komma åt knappen så han märker att bilen låser sig. Jag blånekar att jag har den och han blir skitnojig att nån står i buskarna eller nått (han har fått världens drygaste och mest irriterade noja sista månaden).
Sen drar han och jag går in. Han kommer tillbaka efter ett tag och när han går in så djävlas jag och fjärrlåser bilen mest på skoj för nu fattar han ju att det är jag så bara att ge den tänkte jag. Men in stormade han helt svart i blicken. Då sätter min envishet in och jag säger då att jag inte kommer ta fram den. Han drar ut alla kläder samtidigt som han hotar med både det ena och det andra. Jag iskall och lugn och vår 2åring i samma rrum får panik. Försöker trösta honom men sambo försöker dra ut mig ur rummet. Jag försöker få honom att tänka på vad vi pratat om att det här inte får ske framför barnen men han får tag i bil och drar ut mig i hallen och tar stryptag. Han säger att jag står för 90 procent för att han håller på och få psykos. Ja det må jag vara men dan inte vara så här framför sonen! 2åring kastade sig mot mig i ren panik och mitt hjärta blöder. Jag skiter i vad han gör mot mig. Jag är jävlig psykisk det vet jag. Men jag hatar att älskade fina lilla barnet ska behöva växa upp såhär. Så dåligt samvete att jag satt dom till världen. Dom förtjänar så mycket mer. Dom ska vara skyddade och aldrig se mer än kärlek.
Visst ska inte påstå att vi är fysiska så särskilt mycket men sen amfetamin kom in i bilden så får han dom här svarta ögonen och jag har råkat låta mina känslor skena lite väl i fel tidpunkt några gånger.
Det driver tankarna till hur dom kom till världen och möttes av livet med droger redan på BB.
Med sonen tog sambo subutex visst han blev ju inte särskilt påverkad. Men timmarna efter kejsar snittet drog han i väg och fixade såna i några timmar.
Med dottern låg jag i värkar längre innan det även där blev snitt. När jag hade som mest ont i väntan på epidural försvann sambo in på toaletten. Jag fick pissa på en pottstol mitt i rummet för att han skulle ta en rövpanna (jag misstänker spruta men skit samma)
Men det här satte jag dom till världen till. Och nu är dom så kallade "riskbarn". Varför kunde jag in valt en annan väg i livet? Hur länge orkar jag kämpa för oss alla? När till9chmed mitt hopp börjar dö.. vad är bäst för barnen? För framtiden? För sambo?
Det är så enkelt för alla utomstående att säga gå vid första slaget osv. Men det här är en person som SKA vara i mitt liv för alltid. Genom barnen framför allt. Jag vet ju att både han och jag är så trasiga psykiskt just nu att det här är liksom summan av allt. Men FN vad jag är ledsen för barnens skull. HAN VALDE DROGERNA, JAG VALDE HONOM. MEN VI VALDE ATT SÄTTA BARNEN TILL VÄRLDEN. Dom är så jävla oskyldiga till allt men det gör så ont att som redan fått se för mycket av allt.
Vi är sån jävla dysfunktionell familj! Eller inte alltid ibland är det så jävla bra och dom dagar får man tillbaka hoppet. Men sanna här dagar önskar jag att mina finaste barn skulle fötts i en annan familj. En där pappa lagar God middag som hela familjen äter tillsammans, där mamma och pappa utbyter kärleksfulla blickar och där mamman har energi till att baka bullar så doften sprider sig i hela huset.... okej, dream om. Men ni fattar kanske.
Kanske är det mitt dåliga samvete som gör att jag verkar vara den enda på min facebook (haha) som inte klarar av att lämna bort barnen? När det bara var sonen så höll jag så hårt i honom. Jag jobbade 3 nätter i somras då han var ensam med sin pappa hemma. Det var dom jobbigaste! Och annars var jag som ett frimärke på honom. Så överbeskyddande att när jag åkte till BB med dottern så grät jag massor över att behöva lämna bort honom! Det var sjukt jobbigt och även för honom. Så därför har jag verkligen insett vilken otjänst jag gör dom att dom inte kan vara utan mamma. Så sen november har han faktiskt sovit borta 2 nätter! Men undra om det är mitt dåliga samvete som ställer till det. Att jag försöker väga upp allt... jag vet inte. .
Åh så rörigt inlägget blev och säkert massa stavfel då jag skriver via telefon ocj den där självstavningsgrejen . och förlåt men det här var något jag behövde klottra ner :(