GRATTIS! Du är prioritering nr 100. Typ så känns det.
Så besviken i dag, ne, inte för att det är Alla hjärtans dag. Utan för att jag alltid går bet på samma jäkla grej..
Morgonens dialog:
-Kommer du hem direkt efter jobbet?
-Jadå
-Så du har inga andra ärenden att göra innan?
-Nej, sluta tjata jag åker direkt hem.
-Okej, kör försiktigt.
Han slutade klockan 14, klockan 14:30 skulle han strax hem, sen inge svar förrän nu. "du kan inte ringa mig och jag kan inte berätta för dig vart jag är för du är avlyssnad." omg...
Vi har pratat så mycket om det här, att han måste säga om han ska göra andra saker efter, då slipper jag vänta, planera middag efter mig själv osv. och vänta. den eviga jävla väntan. Blir så förbannad på mig själv att jag bara sitter här, rullar tummarna och kollar klockan. Kan jag bara släppa det där och ut och hitta på något roligt?! Nej, jag vill ju vara hemma när han kommer hem. Men hur sent jag än skulle komma hem så skulle jag endå alltid vara först.
Jag tar hellre en skitig sanning vad som försegår, Om så bara få veta att "jag blir sen". Fast jag VET att han ALLTID blir sen, så vägrar nån liten jävel i mig att inse det. och så blir jag besviken, så känns allt värdelöst, och så kommer tårarna, och då blir jag bara förbannad på mig själv. Jag borde veta bättre. Jag borde veta att droger, hjälpa vänner och fixa pengar går för mig. alltid.
Den positiva sidan är att jag inte lagade nån finmiddag som jag först tänkt, så då höll inte den lilla jäveln i mig hoppet uppe, tack!
(En låt jag nästan alltid lyssnar på när jag känner så här; Fort Minor - Where'd you go , Kanske inte ritkigt min genre men åh, texten är som man skrivit den själv! Självplågeri ;) =