Högsta domstolen (HD) är den instans som är vägledande när det gäller hur andra domstolar ska döma och värdera straff för olika brott. Fall som tas upp i HD bildar praxis. Sedan hösten 2011 har HD meddelat att straffvärdebedömningen i narkotikamål skall vara mer differentierade och nyanserade än tidigare.
Bland annat har det inneburit att strafförelägganden (vid ringa narkotikabrott) kan utfärdas i betydligt större omfattning för t ex preparat som klassas som ecstacyliknande.
Riksåklagare Anders Perklev har i en skrivelse redogjort för praxisläget:
”En samlad bedoömning av alla relevanta faktorer leder till att straffvaärdet kan bli såväl högre som lägre än vad det blir om bara sort och mängd beaktas. Detta innebär att riktlinjer utifrån sort och mängd narkotika endast kan ge begränsad vägledning vid bedömning av straffvärdet.” (september 2012)
Betydelsen av mängd och sort skall alltså även balanseras med omständigheter som kan både försvåra eller mildra ett straffvärde. Det är en rimligare inställning, det är ju stor skillnad att t ex sälja vidare på stor skala och att försörja sitt eget bruk. Det är också detta HD velat nyansera.
(HD-skrivelsen, och riktlinjerna för mängd och sort, i sin helhet finns bifogad nedan.)
På detta har justitieminister Beatrice Ask reagerat genom att tillsätta en utredning. Om nu någon förleds att tro att det verkligen handlar om en översyn av narkotikalagstiftningen får raskt tänka om. Syftet med utredningen är en helt annan och som en reaktion på HD.
I kommittédirektivet står att läsa i inledningen:
“Den svenska restriktiva narkotikapolitiken - som innebär en nolltolerans mot droger - ligger fast. Den övergripande målsättningen, som kommer till uttryck i regeringens samlade strategi för alkohol-, narkotika-, dopnings- och tobakspolitiken (prop. 2010/11:47), är ett samhälle fritt från narkotika. Narkotikamissbruk och illegal narkotikahandel utgör allvarliga hot mot samhället och ska med kraft bekämpas inom alla samhällsområden.”
”En särskild utredare ska överväga och föreslå de ändringar som behövs för att åstadkomma en modern straffrättslig reglering för narkotikabrott och narkotikasmugglingsbrott som tydligt ger uttryck för en sträng, fast och konsekvent syn på all illegal hantering av narkotika.”– Kommittédirektiv inför utredningen: ”En översyn av narkotikabrotten och narkotikasmugglingsbrotten”.
I juni beräknas utredningen läggas fram.
Det finns en stark uppfattning i denna politiska linje att straff av även bruket och innehav för eget bruk leder till att färre människor kommer att börja knarka, eller förmår dem att sluta, och ju mer av detta som realiseras desto närmare visionen om det narkotikafria samhället.
Det är dock högst oklart om man verkligen kan påstå att straffen haft någon effekt på efterfrågan och utbud. För någon offentlig utredning om detta finns inte, och tillgänglig forskning verkar mest resa frågetecken kring vad för slags effekter straffen har haft. Exempelvis verkar lagen skapa oerhört dåliga förutsättningar för speciellt unga människor, att hamna i ett straffregister och dessutom för ett narkotikabrott oavsett om det är ringa, påverkar långt in i vuxen ålder möjligheter till vissa jobb. Böterna går ofta till Kronofogden vilket i sig innebär försvårade möjligheter till hyreskontrakt, med mera. Hur är detta hjälpfullt?
Linjeförarna för denna narkotikapolitik brukar också framhålla att den är viktig för att den sänder "signaler och markerar samhällets avståndstagande". Men det är faktiskt ett speciellt politiskt ställningstagande som markerar sitt ”avstånd” för vissa preparat och för vissa syften, i detta fall det som man kallar för narkotika som inte har medicinska syften. Alkohol är inte kriminaliserat (om än att det t ex inte är tillåtet att framföra fordon alkoholpåverkad) oavsett dess medicinska egenskaper eller icke. Vissa narkotiska preparat är bara kriminaliserade om de inte är förskrivna av en läkare, men narkotiska preparat är de fortfarande.
Enligt justitieminister Beatrice Ask”…får [det] inte råda någon tvekan om att den straffrättsliga regleringen både bidrar till bekämpandet av illegal narkotikahantering och tydligt markerar samhällets avståndstagande”.
Och det är vad det handlar om, nämligen att inte ifrågasätta den rådande linjen.
En utredning som inte får tveka om det rättsliga läget har den effekt som önskas, en utredning som måste inskärpa ett avståndstagande av en tänkt samhällsattityd. För utredningen blir det förstås ointressant att ta reda på vad det svenska folket som helhet tycker i frågan, det ska markeras oavsett. I stort blir hela utredningen med det direktivet tämligen ointressant som utredning, det intressanta är bara hur den kommer att fungera för Beatrice Ask och den ordning som av denna linje önskas i narkotikapolitiken.
Avkriminalisering av det egna bruket och innehav för eget bruk kan därför te sig som mycket långt bort – om inte ens nyanserade och mer differentierade straffvärden får plats i den svenska narkotikalagstiftningen.
Sedan kriminaliseringen av det egna bruket infördes 1988, och skärptes 1993, har i stort sett ingen utredning av lagens effekter gjorts. Det enda som med säkerhet kan konstateras är att polisen brottsstatik kan se överväldigande ut när det gäller uppklarade narkotikabrott, men sanningen är ju att det är ett av de lättare brotten att klara upp, haffa kända knarkare på stan, gör ett svep på Gullmarsplan en lördagskväll och spänn ögonen i några ungdomar, gör en raid på någon reagge-festival.
Men är detta verkligen samhällsekonomiskt försvarbart att så mycket resurser läggs på detta, och är det verkligen något som hjälper människor?
Läsvärt om HD och praxis:
Fokus: Straffrabatt i knarkdomar
Läsvärt om straff och allmän opinion:
Henrik Thams studie som visar att svenskar i regel utdömer lägre straff när de själva får bedöma. Länk till studien nedan.