Hej igen! Det är skönt att få skriva av sig lite ibland, jag har skrivit ett inlägg tidigare där jag beskrev lite hur min situation ser ut just nu. Jag har iaf metadon sen ett år bakåt och bor tillsammans med min tjej och min dotter, dem betyder allt för mig, och just nu så mår jag i det stora hela bra, så länge metadonet verkar iaf, sen när abstinensbesvären tar vid är det ju jobbigt såklart som säkert många här vet! Jag har haft en träff ganska nyligt med min läkare och berättat tydligt om mitt problem, och argumenterat för en förändring i dosering, ville då få en ökning och eventuellt ha delad dos, kände att nåt behövdes så jag kan må bra hela vakna dygnet, det är det viktigaste för mig att jag kan vara aktiv hela dagen. Detta tycker jag är självklart att man ska kunna få när man har substitutionsbehandling! Jag framförde detta och mkt mer på ett väldigt ödmjukt sätt och var saklig, förklarade att jag har skött mig felfritt och har en familj och eventuellt ska jobba inom en framtid och behöver må bra hela dagen så jag kan klara detta. Vad jag fick till svar på allt var svårt att ta till sig på många plan, det var VÄLDIGT förnedrande och kränkande mot alla missbrukare! Trodde inte mina öron utan satt bara och gapade och efter mötet så var det en djup känsla av hopplöshet som jag fann mig i! Vad han sa och så har jag skrivit i mitt förra inlägg lite kort, känns jobbigt att gå in på det nå djupt just nu i skrivande stund. Har inte pratat med nån om detta på kliniken förutom min handläggare som inte "vågar" ta nån ställning inför nån annan än mig typ.. Som sagt jag behöver ju fortfarande "få till" saker i medicineringen för att höja min livskvalitet avsevärt, hur det ska ske vet jag inte exakt, men han sa att det var inte aktuellt med dosökning eller att dela dosen, och han tror ju absolut inte på det jag säger, då jag som sagt får som svar på mina seriösa argument och förklaringar till hur jag mår att jag " är narkoman och vill ha droger" och "har gjort mina val och mår säkert som jag förtjänar".
Jaa vad säger man om sånt?!?! Jag ställer mig verkligen frågande till detta! Och även till fenomenet att den kliniska bedömningen inte verkar ha någon betydelse!? I mitt fall så har min handläggare iaf sett och förstått hur det är, Men det har ingen betydelse för utgången i detta verkar det som. Utan det hänvisas gärna till att jag har över 400 i serumnivå, personligen så tycker jag man kan använda sig av detta som ett "stöd" och såklart bedömma patienten efter hur han/ hon upplever sig må och ser ut att må helt enkelt, och inte vad ett serumnivå prov säger! Men jag vill höra vad ni där ute har att säga om detta, ni kanske har vart i liknande situationer kanske ser nån väg för mig att gå då jag känner mig handlingsförlamad.. Tack på förhand, och kämpa på alla därute!