Gick i slasket på väg till tricken i morse och kände mig hängig, jag brukar vara bra på att dölja hur jag mår utåt fast kaoset är är som en orkan i huvudet. Detta beteende har jag haft i hela mitt liv, vad det än har gällt. Skolarbeten blev gjorda sista natten, viktiga samtal väntas det med tills det nästan är kört, ser jag en utväg tar jag den, ja jag springer mot den. Nu har jag mått bra ett tag, men i bakhuvudet vet jag Vad som är på gång, vad som kommer hända. EXPLOSION. Innan jag fick reda på att jag var bipolär och fick Lamictal som hjälp så försökte jag hoppa av livet när allt tar efter en bra period. Nuförtiden är läget skapligt under kontroll, mycket beroende på magnituden som skett under det bra skovet. Nu på senaste tiden har det hänt några tunga saker, dels min vän som dog i min säng, dels min mors död.
Detta har jag placerat i ett låst kassa skåp långt bak i huvudet, med den kristallklara insikten om att förr eller senaste knackar det på dörren och gör sig påmint. Jag berättar inte mina upptåg oftast, mest för jag skrotat mina gamla vänner och dom andra vill inte ha med heroinister att göra. Men jag delar med den som läser detta.
Jag vaknade för två veckor sedan med jakten i full fatt i huvudet redan, jag kämpade inte ens imot, vilket jag brukar kunna nuförtiden, men det var inga knackningar på dörren, den sparkades in. Utan att tänka satt jag i mitt rum efter en tur ut i verkligheten med en grabbnäve Xanor och en sjuttis Dworka. Behöver inte orda om förtärandet men resultatet var förvånande, kvicknar till på Maria akuten vid midnatt och sa att jag ville hem.
Det var inga problem för personalen, problemet var mer att jag saknade en sko, har inga nycklar hem, men jag såg inga problem med det, jag hade ju foten kvar så gå kunde jag ju. Det där med nycklarna, ja det löser väl sig när jag väl är vid det momentet. Väl hemma hittade jag en trädstock jag lutade mot fasaden och börjar klättra upp,efter halva vägen, jag bor på andra etaget, hör jag en röst fråga vad jag sysslar med. Jag försöker vara trevlig och dra en snabbvariant av mina förehavanden och fortsätter mitt klättrande.
Jag har alltid vädringsfönstret öppet, så där ålar jag in. Mäkta stolt över min klättring börjar jag brassa käk. Då bultar det på dörren, det var polisen som var intresserade av vem jag var. Förståeligt med tanke på att jag har grannar som måste funderat vad jag pysslade med på fasaden. Efter uppvisande av id så lämnar dom mig och maten ifred. Även den här händelsen åkte snabbt in i kassaskåpet.
Men i morse när jag gick i slasket började tankar krypa fram. På tuben börjar jag gråta, det blev för överväldigande. Jag grät förförande när jag kom fram till teamet, men dom är snälla och känner mig väl där så jag gick åt sidan för att få mitt metadon. Nu är jag hemma igen, jag skulle nog behöva prata med någon. .
↧
Ingen klarar av att leva som en ö.
↧