Som anhörig får du råden: stäng dörren, rädda dig själv. Märkliga råd, vad ska jag rädda mig ifrån? Mitt barn? Jag sätter inte barn till världen för att stänga dom ute när de mår som sämst. Om jag inte finns, vem ska kämpa för hans rättigheter när han inte längre orkar? Att gång på gång mötas av orden -Nej, vi kan inte hjälpa dig, jag hör vad du säger, du måste, du är inte tillräckligt nedgången, du har tagit fel droger, du är för ung, du är över 18 och gör vad du vill - ökar inte motivationen till att kämpa. Om jag hade stängt dörren, vad hade då funnits kvar för honom att kämpa för? Svaret är lätt: mer droger, ännu sämre mående och död. Det är inget jag önskar mina barn. Gör du?
Jag valde att stå kvar vid hans sida, jag valde att gå emot strömmen, jag valde att följa mitt hjärta och magkänsla. Det har varit en kamp som inte går att beskriva, jag har kämpat för, med och emot honom men jag har även kämpat mot ett samhälle som dömt ut oss. Att slåss för sitt barns liv samtidigt som man måste slåss mot ett samhälle med skygglappar är tufft, jobbigt och otroligt ensamt. Han och jag mot samhället, det var så det var.
Jag var en otroligt jobbig mamma, jag lyssnade inte på råden, vad skulle man hjälpa mig med? Jag stängde ju inte dörren!? Där stod jag, ensam i kampen för min sons liv. Allt jag ville var att någon sa: Jag lyssnar på dig! Jag finns här för dig! Men den någon kom inte, eller jo, någon kom sen, många förspillda år senare. År som aldrig kommer tillbaka, år som jag hade behövt någon, någon som kunde ge mig stöd, någon som kunde hjälpa mig hitta kraft.
Som anhörig måste man få ha rättigheten att välja vilken väg man vill gå för att hjälpa sin närstående. Jag visste vad som var bäst för honom, för oss. Varför kunde man inte bara lyssna på oss? Att stå kvar är en väldigt väl fungerande väg. Jag skulle göra på exakt samma sätt igen om så skulle behövas. Det som skulle vara skillnad är att jag nu har kunskap.
Jag är glad att jag följde mitt hjärta, och stod kvar. Jag är glad att jag valde att låta honom ha kvar tryggheten. Jag vet, att hade jag stängt dörren så hade jag förlorat min son. För mig fanns inget alternativ, för mig fanns bara att stå kvar. För mig är han den finaste av allt. Mitt mål har varit att han ska få må bra, att han ska ha ett fungerande liv och leva det liv han är värd.