"En anhörig till en aktiv missbrukare är medberoende". Det här är en mening ur min kommuns riktlinjer gällande missbruksvård och anhörigstöd. En kort mening, men ändå lyckas man att stigmatisera både oss anhöriga och våra närstående med problematiskt bruk av illegala/legala narkotiska preparat. Ja, jag är anhörig men jag är varken medberoende eller offer!
Jag är mamma, jag är medmänniska, jag har under åren även fått vara läkare, psykolog och jag har även fått sköta soc arbete. Jag har upprättat handlingsplaner, haft avgiftningar hemma. Och ni, ni har motarbetat allt, precis allt. Han hade inte ens rätt att få en kontaktperson, enligt er kostade han redan samhället för mycket. Jag vill att han ska få rätten till ett fungerande liv, rätten till ett friskt liv, rätten till att få må bra. Och det min kära kommun har ni stoppat, inte bara en gång utan flera gånger. Listan över allt ni sagt och motarbetat kan göras lång.
"Handläggare vid soc samverkar med andra organisationer och vårdgivare, såsom vård- och behandlingsinstutitioner, beroendecentrum och landstingets psykiatri". Är en annan mening. När han skulle in på avgiftning togs han inte in för att ni inte kunde skriva en remiss, för att han hade tagit fel droger, för att han var för fräsch. Det man kunde göra den gången från psykiatrin, för att hjälpa honom, var en LVM anmälan. Konstigt att man kan göra en LVM anmälan på någon som är för fräsch för att hjälpa och som själv vill in. 2 dygn senare kom han in på avgiftning. När han efter några dagar skulle skrivas ut ville man på psyk att soc skulle komma så en handlingsplan kunde upprättas. Ni svek igen! Ingen handlingsplan upprättades, för ni kunde inte vara med. Är det så ni samverkar? Vet ni hur det är att vara förälder och se sitt barn i så dåligt skick?
"Insatser av stödjande karaktär kan användas oberoende av klientens medicinska, sociala eller psykiska tillstånd". Jag undrar då varför det krävdes att han skulle sluta med sin antidepressiva medicin för att få komma till era grupper. Det är för mig inte insatser oberoende av medicinska tillstånd.
"Brukarinflytandet ska betonas". Jag har svårt att tro att vi ser det på samma sätt. När han själv ville till behandlingshem föreslogs det från soc att han skulle byta kommun. För den kommun ni tyckte han skulle skriva sig i har minsann "skyldighet att ta hand om invånare som inte mår bra". Men det har inte ni? Eller som den gången då han själv sa att han ville gå hos en psykolog och ni fullkomligt körde över honom. Psykolog var inte så bra, era grupper var bättre. Och återigen kom meningen: Men du måste sluta med din antidepressiva medicin för att få gå hos oss. Brukarinflytandet är alltså att fullkomligt slå undan det individen själv tycker, önskar och vill?
Jag vet att jag inte är ensam om att ha upplevt det hur ni motarbetar, även andra kommuner gör detsamma. Det jag inte förstår är hur man kan gå emot sina egna riktlinjer så mycket, varför man väljer att köra över personen helt och varför det ska vara så svårt att hjälpa.
Men hur ska jag nånsin kunna förstå? Jag är ju bara en simpel mamma.