Det finns en instrumental kraut-låt på det här soundtracket med Ulf Dageby, som heter "Gallret". Den har betytt otroligt mycket för mig. Lyssna på en gång vetja, och läs den här dikten samtidigt.
Att hålla i Kraut-gallret när det blåser som hårdast och att önska sig tillbaka till en romantiserad bild av Stockholm som ingen och allra minst jag själv upplevt för att det verkar lättare för att det lät bättre
för att allt känns mer rustikt eftersom man minns några bitar av den världen från när man var liten och hyfsat orörd som om solen på dom gamla Blend-paketen gav ett lyster ovanpå kamerans lyster
och kanske för att inget var retro då för dom jeans som görs idag är kopior på det som strax blev övervintrat under slutet på 70-talet
för det där var på hösten innan kylan kom och bestämde att långt hår och mustasch är passé och nu har det gått så många varv att det blivit ironisk Hisingen Blues
kanske för att musikerna hade ett patos som är förbjudet idag som när Bernt Staf blev tagen av en Dagebymelodi och skrev "Heroinet är du min älskling" 30 år innan han söp ihjäl sig ensam i söderort för då fanns fortfarande folk att supa med för kampens skull
Att hålla i Kraut-gallret är att vila i en sorgehymn som också är en tröst men framför allt är det genial enkelhet som brinner tidlöst även om regissören missade poängen och även fast de starkaste scenerna är stage-ade och även fast en generation ungdomar som skulle avskräckas från hasch borde sett nåt annat i skolan eftersom 99% aldrig skulle uppleva det där och resten tyckte det var koolt
kanske för att dom är så ointellektuella och snygga och fattiga fast horset kostade samma gamla röding nu som då och kanske för att dom blev junky-klyschorna alla skojar om och när vi ser det på film så tror vi att vi känner igen oss
kanske för att Stoffe och Kenta är dom bästa och sämsta låtskrivarna som funnits och det finns noll (0) skam hos dom för det och jag kan inte låta bli att tänka på att jag gjorde nåt väldigt dumt för första gången framför del 2 och för många med mig har Kenta och Stoffe funkat som skämtsamma alibin för den totala gränslösheten "kolla mig jag är Kenta och Stoffe och kolla vilken konstig grej jag härmar nu"
Att hålla i Kraut-gallret är att hålla i min inre 17-årings idéer om vad som aldrig borde göras men som känns bättre än att bli som alla andra och som har tydliga enkla snygga linjer som låter bra och som är en logisk fortsättning på Mystiska 2:an och en saga som kan bli sann och då finns det ändå ett verkligt fantasyäventyr i den här overkliga världen som för länge sedan rev Klara och 4:an när rock'n'roll var 12 år gammal och farligaste killen i klassen.