I lördags var det 14 veckor sedan jag stod utanför psyk med ett vrak i uruselt skick, min son som såg döden som enda utväg att slippa ifrån det liv han levde. Ett liv han levt i 8 år. Under dessa 8 år har jag fått se en värld som jag inte tidigare trodde var möjlig. En värld med mordhot, skulder och överdoser.
Jag har sett min son i alla tänkbara skick, jag har sett hur ambulansmännen kämpat med honom under lång tid för att sedan dra iväg med full fart med sirener. Jag har sett honom falla ihop på gatan, jag har sett honom så förtvivlat ledsen och hört hur han under sista året uttalat sin önskan att dö. Jag har varit med om hans aktiva försök att avsluta sitt liv.
Vi har kämpat tillsammans, sista halvåret åt olika håll. Han har velat dö och jag har kämpat för att han ska leva. En kamp om gör så galet ont. Jag har sett hur han kämpat med sina demoner, hade jag kunnat hade jag utan att tveka tagit över det dåliga måendet han hade då.
Jag har inte kunnat ta över det, men jag har kunnat finnas kvar vid hans sida och kämpa för honom. Att se sitt barn må så otroligt dåligt, att höra sitt barn säga jag vill dö och att vara med om att ens barn aktivt försöker avsluta sitt liv gör ont. Det går inte att beskriva hur ont det gör.
Men nu har det alltså gått 14 veckor sedan dess. På fredag är det 14 veckor sedan vi hade utskrivningssamtalet på psyk. Mycket har hänt sedan dess. Han mår bra och kämpar på. Vissa dagar går som en dans, andra dagar är jobbigare. Han är numera en glad ung man som tagit tag i mycket. Han är kvar på samma ställe där han kördes till efter utskrivningen. Han trivs.
Ofta går det går det över en vecka innan vi har kontakt, nu har jag inte träffat honom på länge, på torsdag ska vi träffas igen. Jag har ett lugn, det finns ingen oro kvar. Jag vet att han hör av sig när det blir jobbigt, när suget slår till. Han berättar det. Jag vet att det kommer fler svackor, jag vet att han kommer få kämpa och jag vet att jag kommer finnas kvar vid hans sida när han behöver mig.
Han är så ung men så imponerande stark. Han har under åren fått grymma erfarenheter, jag har under åren fått många riktigt jobbiga erfarenheter. Erfarenheter som ingen förälder vill ha, men en del av oss får det oavsett vi vill eller inte. Jag har lärt mig mycket under åren, jag har lärt känna helt fantastiska människor. Människor jag aldrig skulle ha träffat om jag inte varit med om allt det här.
Under hösten kommer hans utredning återupptas. Han har en lärlingsplats pågång. Kanske får han äntligen leva det liv han är värd att leva. Ett liv som fungerar och där han mår bra.
Soc...ja, dom har jag inte mycket att säga om. Eller jo, det har jag faktiskt men inget som lämpar sig här. Jag har inget gott om dom att säga. Man ska inte önska andra elände, men ibland skulle ett smakprov sitta på sin plats. Och N.F i vår kommun är en av dom som verkligen skulle behöva ett smakprov så hon förstod. För hon är helt fel människa på helt fel plats. En kurs i empati och examen i jobba med människor vore något för henne. Kanske kunde även en högskoleutbildning i bemötande vara på sin plats för henne. För bemötande, empati och lyssna är ord som inte tycks finnas med i hennes värld.