Kvinna, Motala, 25+
Elina har varit med i Subutex-programmet i över 2 år, och skött sig exemplariskt. Hon har ett schemalagt arbete som personlig assistent och ska inom kort få en fast tjänst på heltid. Under en längre tid har Elina haft sömnproblem, och hon har framfört detta till beroendemottagingen, men inte fått någon hjälp.
I slutet av förra veckan tog Elina en tablett Flunitrazepam för att få en natts sömn. Hon berättade detta nästa gång hon kom till mottagningen, och drabbades omedelbart av sedvanlig bestraffning genom att tvingas hämta och konsumera sin medicin dagligen på mottagningen. Detta ska pågå under flera månader framöver, vilket gör det svårt, för att inte säga omöjligt, för Elina att sköta sitt arbete.
Frågan är hur det kan vara viktigare att bestraffa individen för att ha uppvisat symtom på själva sjukdomen som denne sökt vård för, än att stötta Elina att sköta sitt arbete? Att efter så kort tid i behandling redan vara ute på arbetsmarknaden och kunna sköta ett arbete är en imponerande prestation som mottagningen borde uppmuntra. Istället försvårar man för Elina att behålla arbetet, utan att arbetsgivaren får vetskap om hennes tidigare problematik, eftersom det kan vara förödande för hennes anställning där. Detta är av största vikt för Elina, och måste tas på allvar. Detta kan inte vara förenligt med målsättningen att rehabilitera och återföra patienten till normal samhällsfunktion.
Naturligtvis måste hennes beroendemottagning analysera sitt misstag och hjälpa Elina i vad som måste prioriteras – hennes arbete. Det är inte rimligt att hon riskerar att mista sitt arbete på grund av ett återfall i behandlingen. Elina behöver nu mottagningens hjälp för att kunna fortsätta leva ett fungerande liv.
2006-11-13