Introduktion

Ni kan kalla mig för Alchemilla. Det kommer ifrån Alchemilla mollis som är det latiska namnet för jättedaggkåpa. Anledningen till att jag valde just det namnet är för att jag tycker att det är ett fint namn, det har en mjuk och vacker klang över sig. Så simpelt är det, inget djupare med det. 

Kanske kommer jag en dag bygga upp tillräckligt mycket mod för att avslöja min verkliga identitet, men tills dess kan ni kalla mig för Alchemilla.

 

Jag är ny som bloggare här på Svenska Brukarföreningens hemsida, så här i mitt första inlägg tänker jag introducera mig själv, så att ni får lära känna mig lite bättre, för att sedan i kommande inlägg gå djupare in på vad jag har varit med om och vad jag tycker och står för. 

 

Att jag vill blogga här beror dels på att jag vill kunna berätta både för mig själv och för andra om vad jag har varit med om och vad jag är med om just nu. För att kunna bearbeta och få stöd. Det beror även på att jag vill göra mig hörd i hopp om att kunna göra skillnad. En av mina tusen drömmar är att stå i fronten i kampen för brukares rättigheter, men jag måste bara samla mod först. Men jag vill tro att detta är första steget i alla fall.

 

Jag är en 20-årig tjej med mycket energi och höga ambitioner. Jag vill göra allting som bara går att göra och kunna allt som går att kunna och det vill jag så snart som möjligt, så har det alltid varit. Fruktansvärt nyfiken person. Förutom när jag har mina svackor.

För ibland är jag så lågt ner det bara går, livlös och grå, och då brukar jag ligga och vältra mig i min självömkan och tycka att jag är värdelös på allting jag gör.

Kanske blir ni inte förvånade när jag säger att jag har diagnosticerats med ADHD samt att jag är självdiagnosticerat bipolär. Det går upp och ner hela tiden, ibland så snabbt att inte ens jag hänger med. Vi brukar kalla det för den mörka och den ljusa sidan i min familj, då jag inte är den enda som har denna problematik.

Jag var deprimerad från när jag var 12 tills jag var 18. 6 svarta år av mitt liv. Jag förlorade för mycket av mig själv och den jag är, det spralliga och nyfikna i mig var som bortblåst. Förutom en nyfikenhet mot olika sätt att skada sig själv på.

 

Om ungefär en månad är det 5 år sedan jag "knarkade" för första gången. Med knarka menar jag att jag brukade illegala preparat. Legala narkotikaklassade preparat fick jag tidigare än så, i form av imovane mot mina sömnsvårigheter. 

Hur de kunde skriva ut ett narkotikaklassat preparat till en deprimerad 13-åring kan jag än idag inte förstå. Det var ju klart att jag tog mer än jag borde allt för ofta. Flera gånger försökte jag både helhjärtat och halvhjärtat ta mitt liv genom att ta på tok för mycket, vilket slutade med att jag blev helflöddrad och gjorde dumma saker hemma hos mina föräldrar.

Men efter att jag som 15-åring rökt min första spliff tog det inte lång tid innan jag tog tramadol och concerta för första gången, jag tog första bästa chansen att testa allt jag kom över. För jag ville ju testa allt. 

 

När jag flyttade hemifrån som 16-åring började jag röka cannabis dagligen, all vaken tid då jag inte var i skolan, och strax efter jag fyllt 17 träffade jag mannen som fick det att eskalera i en rasande fart. 

 

Jag tror att han var 25 då. Han var en oerhört karismatisk och intelligent person, han var även vad man skulle kunna kalla för en gangster, som stal, beckna och bedrog, han hade ju till och med hade suttit inne vilket jag självklart tyckte var jättespännande, naiv och någorlunda oskyldig som jag var på den tiden. 

Blandmissbrukare var han också och under min tid med honom hann jag testa nästan alla av "klassiska" drogerna och lite till. Han praktiskt taget matade lilla mig med droger. 

 

I början var han jättesnäll och vi hade så roligt tillsammans, men det tog ju inte allt för lång tid innan raseriutbrotten kom. Innan våldet kom. 

Jag stod ut i några månader innan jag sade upp kontakten med honom.

 

Än idag är jag så fruktansvärt tacksam över att jag aldrig blev beroende av sub'et eller heroinet, men tjacket satte sina klor i mig, klor som än idag inte släppt taget, trots att jag inte brukat det på länge.

Det var även strax innan jag sade upp kontakten med honom som jag testade att injencera droger, vilket höjde ribban till en helt ny nivå.

 

Efter detta kom en period av gräsrökande och lite tjack och tram här och där, tills jag upptäckte psykedelikerna. 

 

I denna veva upptäckte jag även internetdrogerna, de instabila och osäkra RC-drogerna. Så RC-trippar blev det många av. En till två gånger i veckan i ett halvår, vilket kanske inte låter överdrivet mycket om man inte är bekant med psykedeliker, men oj, oj, oj vad det tog på mitt huvud. Jag blev konstig på en ny nivå. 

Detta kombinerat med en hel del tjack och lite benso och lite allt möjligt som jag fick tag på. Självklart även cannabis, som alltid var min följeslagare.

Min hjärna kändes som att den hade sprängts och jag försöker än idag pussla ihop bitarna.

 

När jag var som djupast nere i träsket och skulle bli hemlös träffade jag en kille som var rätt oskyldig, om man jämförde med mig.

Jag blev jättekär, jag som tänkte att jag aldrig skulle bli kär igen. Men jag var så fruktansvärt rädd för att dra ned honom i skiten, så rädd för att förstöra denna vackra person. Och visst tog vi ecxtacy tre gånger tillsammans och tjack en två-tre gånger, men det stannade där.

Visst att vi rökte bra mycket gräs, men jag slutade med det extremdestruktiva bruket. Nu vill jag inte glorifiera cannabis dock, det är fruktansvärt lömskt och inget man ska ta för lätt på, men jämfört med tjack är det ju nästan ingenting, skulle jag halvt vilja påstå. 

 

Idag är jag tillsammans med samma kille. Han röker inte längre och dricker knappt ens. Jag röker ibland, men långt ifrån dagligen, annars tar jag inget annat, jag dricker inte ens. Jag tog lite för mycket LSD en period nu nyligen, då jag tänkte att man inte kan bli beroende av det, vilket jag ändå blev på mitt eget sätt. 

 

Jag tänker på droger varje dag. Jag blir fortfarande fruktansvärt sugen på amfetamin ibland. Så jag har inte lämnat det bakom mig helt och hållet, men det är inte lika stor del av mitt liv längre. 

 

Jag går i skolan och jag har en jättefin lägenhet och en jättefin sambo. Jag måste hålla fast vid detta och inte glömma bort det, vilket är lätt att göra när suget smyger sig på. 

 

Jag brukar kalla mig själv för föredetta blandmissbrukare, men insåg faktiskt idag att jag inte är en föredetta, för det har inte lämnat mig. Det kommer det nog aldrig göra. 

Nykter blandmissbrukare går ju inte heller att säga, då jag slarvar och röker ibland, så halvnykter blandmissbrukare kanske? Nästan inaktiv blandmissbrukare?

 

Kampen slutar aldrig, men jag blir bättre varje dag på att kämpa och jag måste påminna mig själv om hur långt jag har kommit.

 

Tack till dig som läste ända hit. Jag kommer skriva inlägg om varje "delmoment" där jag tar det mer genomförligt, för detta är ju inte ens en tiondel av allt, så se detta som en sammanfattning. 

 

 

Ta hand om er!