För några år sedan (2010) utkom civilrättsaktivisten Michelle Alexander med boken The New Jim Crow: Mass Incarceration in the Age of Colorblindness. I boken drivs tesen att kriget mot narkotika genom narkotikalagstiftningen i USA har fått till följd en systematiskt rasistiskt präglad rättsordning.
De flesta av de människor som arresteras, döms och får fängelse för narkotikabrott är svarta, unga män, men framför allt att rättsystemet drabbar fattiga människor från olika etniska minoriteter och att polisen ägnar sig åt rasprofilering, dvs att man ägnar sig åt att spana företrädesvis på människor från olika etniska minoriteter.
Även om diskriminering formellt är förbjudet i rättssystemet så menar Alexander att narkotikalagstiftingen i sig har tagit över den funktion som Jim Crow-lagarna (som möjliggjorde segregationslagarna i USA) en gång hade innan medborgarrättsrörelsen satte stopp.
"The primary targets of [the penal system's] control can be defined largely by race.”— Michelle Alexander
Vad Alexander betonade var att narkotikadomar i flertalet amerikanska delstater också medför begränsade medborgarrättigheter, så till den grad att det för många av dessa unga män blir helt omöjligt att ta sig in i samhället efter frigivning: man nekas bland annat hjälp och stöd för försörjning, som straffad har man dessutom begränsade rättigheter att rösta, att söka bostad och att utbilda sig. Det sammantaget skapar ett kroniskt tillstånd av socioekonomiskt utanförskap.
2010 rapporterade Human Rights Watch (HRW) angående USA och förhållandet till rasdiskriminering i narkotikalagstiftningen och rättsutövande instanser: polis och domstolsväsende arbetar förvisso efter en ”färgblind” lagstiftning men att arbetet visar en oproportionerligt högre andel svarta personer som arresteras och döms. Detta trots att det är lika förekommande att vita personer deltar i narkotikabrott. HRW kom fram till att polisiära åtgärder riktas mot förorter där etniska minoriteter är vanliga.
Resultatet mellan åren 1980 och 2007 är att det var 2.8 till 5.5 gånger vanligare att svarta personer arresterades för narkotikabrott än vita personer. Under dessa år arresterades ca 24 miljoner personer för narkotikabrott, en av tre var svarta, och det var mer än tio gånger mer sannolikt att en svart person dömdes för narkotikabrott än en vit person.
Läs mer -> Universal Periodic Review: United States
En nyutkommen rapport (2015) visar hur bakgrunden bland kvinnor som sitter fängslade i Latinamerika för narkotikabrott har det gemensamma att de ofta är fattiga, lågutbildade, tillhör en etnisk minoritet, och är ensamstående mammor med huvudansvar för familjen.
I rapporten skriver man att narkotikalagar alltid fungerar selektivt, att det är vanligen de fattigaste och de svagaste i samhället som straffas. När det gäller kvinnor menar man att det blir en form av dubbel bestraffning eftersom de som förlorar är också deras barn som förlorar den enda förälder de har. Att det i sig också betyder att det blir en socioekonomisk inlåsning för både kvinnorna och barnen: att kriminalitet är det enda som återstår, ett socialt arv med andra ord.
“When men go to prison, women step up. But when women go to prison, men do not step up in the same way to care for the family, for the children.”— Esther Best
/Louise