Jag har alltid varit utanför.
Aldrig passat in, aldrig velat passa in.
Jag har spenderat mycket tid ensam, men till slut fann jag dem: De andra som kände att de inte passade in.
Vi fann varandra i ensamheten och var inte alltid så kräsna, då vi bara hade varandra. Men vi hade ju varandra!
Vi var unga då, i yngre tonåren, och hade diverse diagnoser, gick på diverse mediciner och skadade oss själva på diverse sätt.
Vi var vacka människor. Vackra, men trasiga, som folk inte verkade kunna kolla annat än snett på. Vissa av oss ville väl medan andra bara ville skada, för att ge igen världen för allt den slängt åt oss.
Alla kommentarer. Alla blickar. Alla handlingar.
Ifrån jämngamla, yngre, äldre, lärare, föräldrar, läkare..
Alla.
Idag, i denna stund, kan jag inte komma på en enda av mina gamla vänner som inte började knarka. Någon enstaka höll inte på så länge, men dricker fortfarande rätt flitigt.
Vi fann det på olika håll men triggade varandra när vi upptäckte vårt gemensamma intresse.
Vad mina gamla vänner gör idag vet jag inte. Jag håller mig ifrån datorer och deras nummer försvann någonstans mellan de år som gick.
Jag tror inte att jag vill veta. Vet knappt om jag vågar fråga.
Ingen av oss har dött ännu, även ifall det har varit nära för många. Det eskalerade snabbt. Vi hade ju ingenting att förlora när vi började.
Jag är kvar i utanförskapet, vi blir lite som en familj, vi som inte passar in. Och vi finner varandra överallt.
Och många av oss som blev utfrysta som fann värmen i drogerna. Många som finner värmen nu och låter sig slukas hela utan att göra motstånd.
Jag är trött. Trött på att se det upprepas.
Hur länge ska detta pågå?
Vi är ju fortfarande unga.
Det är ju mina vänner. Min familj.
Jag är för ledsen för att gråta.