Jag var onykter i princip hela mina tonår. Idag är jag 20 år och har knappt varit nykter de senaste 7 åren.
Inte bara berusningsmedel dock, första fyra åren var det antidepressiva, lugnande och sömnmediciner som präglade min vardag. Efter två av dessa åren testade jag narkotika för första gången och fortsatte med det tills idag.
Så hur ska jag kunna veta vem jag är, när jag inte varit mig själv sedan jag var 13?
Hur utvecklades min hjärna, när den konstant hade kemikalier i sig?
Idag lever jag i en identitetskris. Det går upp ibland och det går ned ibland, men med hjälp av stora mängder psykedelia har jag lyckats identifiera vad som faktiskt är jag och vad som bara är röster i mitt huvud. Det har blivit lite tystare nu.
Fast det blev nog lite väl mycket psykedelia ett tag. Utspejsad, skulle man kunna kalla mig.
Har möblerat om i huvudet så många gånger att jag har glömt hur det såg ut från början.
Men även ifall jag numera står stadigt på jorden vet jag inte vem det är som mina fötter bär upp.
För det är ju skillnad på vem jag är och vem jag vill vara.
Jag borde lära känna mig själv, men hur gör man det?
Första steget kanske är att ta tjuren vid hornen och låta mina känslor flöda fritt. För det är just mina känslor som jag har sprungit ifrån alla dessa år.
Men jag är ju så extremt känslosam att jag inte vågar.
För rastlös, för ivrig och för fattig för att orka med psykiatrin.
För rastlös och för ivrig för att alltid orka med.
Vad ska man göra, när man egentligen bara vill ge upp?
Känslan jag känner i mitt liv just nu är ungefär som den när man druckit för mycket kaffe.
Förutom att jag har börjat bruka tyngre grejer igen så sköter jag mig ändå någorlunda, så det är ju alltid något.