?Jag gör i ordning smörgåsar. Den här gången ett grövre bröd som kallas rågmust. Plockar ner tillbehören i samma påse och åker sedan iväg mot St:Eriksteamet. Jag hejar på några som står ute och röker. En av dem säger att jag är efterlängtad. Jag kokar sedan kaffe och dukar fram.
I korridoren sitter en kille som jag inte sett på ett tag. Jag frågar hur läget är. Han berättar att han ska in på St:Göran i sju dagar och efter det ska han få komma till ett boende. Han tycker det känns bra.
Det kommer flera personer in i väntrummet.De tar kaffe och smörgåsar. En av dem går fram och tillbaka och verkar uppgiven. Han berättar att han på en vecka förlorat allt, inklusive sitt boende.
En kille berättar för mig om sina diagnoser. Hur hans osynliga funktionshinder ställer till problem för honom i vardagen. Han säger att han varit inlagd flera gånger och även har olika mediciner.
Jag kokar mer kaffe då den första kannan är slut. Vi snackar om filmer och raveklubbar. En person berättar att han besökt såna flera gånger på tiden dessa begav sig och var ett populärt tillhåll i nattlivet.
En kille har haft möte med personalen på teamet. Han går tre gånger i veckan men önskar att bara behöva gå två. Han säger att han varit ren i ett år och tre månader nu vilket han tycker borde ge skäl för att gå på mottagningen mer sällan.
En person i rummet säger att det varit flera utskrivningar på sistone. Flera har kastats ut till ingenting. Detta sprider ett obehag hos patienterna där alla mer eller mindre lever med ovissheten och rädslan att bli utan sin substitutionsbehandling.
En kille kommer in. Han verkar vara vid gott mod och berättar att han försökt trappat ner sitt metadon till 20 mg. Det är svårt att ta bort de tio sista milligarmmen så därför står han nu på 30 mg och tycker det funkar bra. Han har gått på metadon länge och verkar vara lite less.
Då klockan närmar sig elva vill en person prata med mig om dagens samtal som han haft på teamet. Jag plockar undan, torkar av bordet och går sedan med honom ut. Vi snackar ett tag innan jag går vidare.
Morgonen är slut och förmiddagen är här. Jag lämnar St:Eriks teamet med en positiv känsla samt en genuin tacksamhet. Så glad att jag får möjligheten att göra något,om än så litet för dessa människor.
Skrivet av Linn Nystedt.