?Jag plockar ihop en påse med fika och åker iväg. Det är rusningstrafik och mycket människor i farten. Jag åker till Rosenlund. Kokar kaffe och sätter fram fikat. Efter en liten stund kommer några personer. De tar fika, slår sig ner och börjar prata.
En person är på gott humör. Han säger att han mår bra och ska åka till Åland på kryssning imorgon. Blir glad av att se honom vid gott mod. En annan person kommer in i rummet och säger att han hatar hela världen.
En kille är upprörd över myndigheternas maktspel. Han hade berättat för personalen på teamet att han mådde dåligt. Därav blev han utan dos och fick´polisen efter sig. Nu vågar han inte säga till personalen hur han egentligen mår av rädsla för vad de då kommer att göra.
Jag får veta att åtta stycken i personalen här på teamet slutat det senaste halvåret. Det skapar en viss osäkerhet bland patienterna.
Några kommer och några går. Jag kokar kaffe. Det är inte så många här idag tycker jag.
En person berättar att han haft subutex men att han nu har metadon. Han säger att han önskat han hade behållit subutexen istället. Anledningen är att han tycker man behöver endast en liten del subutex jämfört med metadonet som kräver mer och starkare doser.
En kille i rummet säger att han saknar friheten. Han har metadon men säger att han är less på att sitta fast. Less på att hela hans tillvaro styrs av medicineriongen.Han skulle vilja sluta med metadonet en dag men säger att han inte skulle klara det just nu.
På slutet är jag ensam kvar i rummet. Jag plockar undan efter mig och torkar av borden. Sedan åker jag hissen ner och lämnar Rosenlund för denna gång.
Skrivet av Linn Nystedt.