Om några dagar fyller du, min son 21, ett år till har passerat, ett år till har vi klarat. Även detta år har satt spår med minnen som inte vill försvinna, en syn som inte vill släppa näthinnan. Men detta år har ändå varit det bästa av alla 8 år. Oron, ångesten, rädslan, förtvivlan och maktlösheten har inte varit i närheten av vad det tidigare varit.
Jag slås gång efter gång av häpnad över din styrka, din kraft att orka kämpa. Så ung, men så imponerande stark. Vägen hit har inte varit rak, den har varit krokig med fallgropar. Men vi har fixat det, DU har klarat det. Det är du som kämpar och du gör ett fantastiskt jobb. Jag kan bara finnas vid din sida och stödja dig. Jag kommer alltid att ta emot dig, varje gång du faller.
Jag vet att hoppet sviktar ibland, ändå fortsätter du framåt. Min absolut högsta önskan är att du slipper ifrån ditt dåliga mående, om jag kunde ta över det så skulle jag göra det utan att tveka. Allt jag vill är att du ska få må bra och ha ett fungerande liv. Det liv du är värd att leva.
För några år sedan hörde jag från olika personer, han kommer aldrig överleva sin 20 årsdag. Även du själv sa det. Då blev min kamp om möjligt ännu hårdare. För du skulle överleva den, något annat fanns inte. Dom orden snurrade i mitt huvud tills du fyllde 20, allt jag tänkte då var. Han klarade det! Han gjorde det ingen trodde han skulle göra. Det var som om världens stenar föll ur mitt hjärta den dagen.
Och nu, älskade unge, se så långt du har kommit. Förut hade jag svårt att förstå att du, den lilla killen som en gång dansade hejdlöst till bananer i pyjamas levde i den värld du levde. Idag har jag svårt att förstå att du levt det liv du gjorde då.
Dom här åren har format mig till något jag tidigare inte varit. Jag kommer aldrig vara tacksam över de val du en gång gjorde, men jag är glad för att du öppnade mina ögon för en värld jag inte visste fanns. Jag är tacksam för att du hjälpte mig att hitta mitt kall här i livet och det är att finnas för andra anhöriga. Och någonstans är jag ändå glad att du bjöd in mig till din värld, att du vågade berätta för mig så vi tillsammans kunde kämpa.
Det finns gånger när jag varit galet irriterad på dig och känt att jag inte orkar längre. Men om jag inte orkat, hur skulle du då ha orkat? Det finns stunder som jag tappat orken och känt att nu ger jag upp. Dom stunderna går över fortare än man kan ana, för det har inte tagit långa stunder innan jag rest mig och tänkt: Nu jävlar ska det gå. Eller som den gången då du själv sa: Mamma, ge inte upp. Jag tror det var då jag insåg hur mycket du faktiskt behövde mig kvar vid din sida. Det var jag förstod att jag var din enda riktiga trygget.
Finaste, finaste du jag kommer aldrig att ge upp dig. Så länge du behöver mig så kommer jag att finnas för dig. Jag har sagt det förut och säger det igen. Jag kommer alltid att finnas bakom dig, men kommer kanske inte gilla alla dina val, men kommer ändå försöka göra det bästa av de situationerna.