Hur kommer det sig att det finns så många experter på det här med att vara anhörig?
Man måste göra si eller så. Annars är man sjuk. Minst lika sjuk som den som använder. Man möjlig gör heter det på fint språk. Vi ska stänga dörren, helst i ansiktet på dem markera ordentligt så att de fattar att här finns ingenting mer att hämta. Helst med orden du är sjuk be om hjälp.? Hmm Du är sjuk gå o be om hjälp. Vad gjorde personen precis vid min dörr då? Bad han inte om hjälp? Vi ska inte vilja att de ska ha några som helst rättigheter. Inga rena sprutor, ingen mat o inte tak över huvudet. Nej dessa människor ska lida sig friska, det förstår vi väll.?? Nej jag förstår absolut inte. De är sjuka de är vi ju överens om? Ok så hur kan det då vara rätt att de inte ska ha kärlek o rätt till sjukvård eller ens livsnödvändigheter som mat o tak överhuvudet? Jo för dessa människor ska lida sig friska?! I min värld låter ju detta resonemang helt galet. Vem är vi till att leka gud. Bestämma vem som ska få hjälp o vem som ska få vård eller rena sprutor.? Sen när fick människor den rättigheten?
Jag är en anhörig, jag köper inte narkotika till mina kära som lider av problematiskt bruk. Jag ger inte heller pengar till honom. Men jag ger honom mat. Jag ger honom en säng. O jag lyssnar o jag kämpar på med att finna hjälp till honom. Jag informerar om sprutbytesprogrammet var det finns. Och jag informerar om smittoriskerna. Är jag sjuk? Är jag en möjliggörare? Enligt samhället är jag.
Jag förhindrar hans tillfrisknande. Jag borde förstå bättre säger en del? Jag får sällan eller aldrig medhåll i min åsikt om att stå kvar är det inget fel i så länge man kan dra tydliga gränser för sig själv o vederbörande. Jag skulle aldrig acceptera det minsta lilla våld eller hot. Då kommer vi till en helt annan nivå. Men annars i min värld, finns där inget rätt eller fel. Jag lever med en ständig o konstant ångest. En ångest byggd på en rädsla att min anhörig ska dö innan hjälp når honom. Den dagen måste jag själv kunna se mig i spegeln o säga att jag verkligen gjorde allt jag kunde för dig, men det räckte inte till. Men jag stängde ingen dörr, jag nekade dig aldrig något som jag kunde ge. Då kanske jag kan hitta ett sätt att leva vidare på i denna tragedi.
I Sverige hjälper vi inte människor med ett problematiskt narkotika bruk. Vi stjälper dem. Vi kallar det hjälp till själv hjälp. Men faktum är att det är bara de som är starkast som överlever. De andra de kasseras. Vi har så höga siffror när det kommer till drogrelaterade dödsfall att vi borde skämmas o vi borde kalla det mord. Vi har resurser men de används inte. Det kostar pengar o det slösas inte på vem som helst. Och Moralen kommer i vägen. Vi ska inte ha sprutbyten för vi ska inte uppmuntra narkotika användandet. Det ger dubbla signaler? Trots bevis på att så inte är fallet. Men det är helt ok att hela familjer smittas med hepatit c. Bara vi inte delar ut rena sprutor till människor som är sjuka. Var i ekvationen detta går ihop det förstår inte jag. Jag förstår inte hur en dörr i huvudet ska få någon att sluta använda narkotika. Jag förstår inte hur en infekterad spruta ska få någon att sluta använda narkotika. Är det bara jag som inte förstår?
Snälla förklara någon som vet!