Jag, och många andra brukare med mig, lever som vi alla vet i ett samhälle där de flesta motarbetar våra rättigheter. Vi behöver komma till det stadiet där vi lägger vår rädsla för droger åt sidan, och accepterar att de finns i samhället. Vi behöver acceptera att drogernas skador är minimala jämfört med skadorna som narkofobi orsakar. Vi behöver acceptera att beroende är en allvarlig sjukdom, och därför ska hanteras med evidensbaserad och beprövad vård. Tänk om vi skulle hantera ett brutet ben med dogma?
Vi skulle alla behöva sätta oss ner tillsammans och diskutera varför samhället ser ut som det gör idag. Varför nära 700, varav alla med åtminstone någon närstående/anhörig som kommer leva i sorg resten av livet, föll offer för narkotikapolitiken förra året när de hade kunnat räddats.
När jag sitter här i lokalen hos Stockholms Brukarförening är jag tacksam över den stöttning jag fått av mina anhöriga under hela min beroenderesa. Att de valde att finnas nära mig och ge mig styrka och hopp, istället för att stänga dörren och överge mig. Det sistnämnda hade utan tvekan lett till en säker död. Jag säger detta ofta och gärna, för jag tycker det är viktigt att poängtera hur avgörande familjens roll i detta är, och speciellt brukarens föräldrar. Föräldrarna är barnets första och största förebilder i början av livet, och långt framöver. Alla barn gör misstag, och föräldrarna finns då där för att informera barnet om hur man undviker att göra om samma misstag igen. Inget konstigt med det. Därför är det viktigt att föräldrarna är korrekt informerade om narkotika, så att de kan stötta barnet på ett sätt som gynnar barnet och dess framtid, och inte tvärtom.
Om vi tittar tillbaka på hur samhället såg ut för 30-40 år sedan när all icke receptbelagd narkotika blev kriminliserad att använda, så kan vi enkelt se att narkotikapolitiken är totalt misslyckad. Det finns ingenting i varken statistiken eller politiken att vara nöjd över. Över dubbelt så många dör en drogrelaterad död nu än för 10 år sedan! Varför gör vi detta? Varför är vi så immuna mot vetenskapligt begrundad fakta?
12-stegsrörelsen brukar benämna våra hjärnor som kidnappade under den tiden vi är beroende av diverse preparat. Ja, det kanske är ett sätt att formulera det som pågår, men det innebär inte att vår förmåga att göra våra egna val är helt icke-existerande. Det här är varför jag är skeptiskt inställd till tvångsvård. Jag tror det finns bättre lösningar än att gång på gång LVM:a någon som absolut inte vill sluta knarka. Jag tycker det är extremt onödigt att slösa hundratusentals skatteslantar (per person) på insatser som misslyckas.
Självklart kan LVM rädda livet på ett par få människor som bara behöver tända av för att inse att de vill leva nyktra; men eftersom LVM inte innebär någon vård, utan enbart extremt dyr förvaring, så bör man kunna lösa det på andra, mer effektiva och framför allt billigare sätt. Genom att t.ex med hjälp av en psykiatriker (eller liknande) göra en individuell och utförlig bedömning, via flertalet möten, av varje person som tänt av, och se om det är någon mening att fortsätta. Sedan sätta in vård direkt. Det finns ingen mening att förvara människor i en låda med taggråd i 6 månader, som en flock med boskap, för att sedan eventuellt erbjuda någon form av vård. Det är ju självklart dömt att misslyckas, när personerna på LVM-hemmet suttit inlåsta i 6 månader och är fruktansvärt trötta på instutitioner och bara längtar ut till banan igen. Vi måste sätta in insatserna när personerna är mottagliga, inte slösa bort dem.
Vi brukare är människor, med samma rätt till hälsa och respekt som alla andra. Vi är inte drogerna vi använder, och vi är framför allt inte din fobi. Samhället måste börja ta ansvar och sluta se oss som problemet.
