Det talas mycket om medberoende, men när är man egentligen medberoende? När man släpper på sina egna gränser och går med på lite mer, tillåter något man inte skulle tillåtit i vanliga fall? Allt detta av rädsla för att personen ska bli arg, sticka, ta ett återfall. Hur långt får det gå? Hur långt är det ok? Är det ok bara för att det är tillfälligt? Är det tillfälligt? Blir det bättre och framförallt jämnare med metadon? Humöret är hemskt rent ut sagt, minsta sak tas på fel sätt, jag väger mina ord på våg, säger inte allt jag tycker och tänker. Citatet ”att välja sina strider” har aldrig varit så aktuellt som nu. Jag inser att abstinensen inte är från denna värld, att det inte ens går att föreställa sig helvetet hon lever i. Men mitt helvete då? Jag lider med henne, försöker kämpa, försöker att inte ta illa vid mig. Men det är svårt, jävligt svårt, vill bara skrika och gråta, slå omkring mig, skaka henne, få henne att förstå att vi är fler som genomlever detta helvete med henne. De senaste dagarna har hon blivit mer lättretlig, aggressiv, vill bli uppassad, orkar inget, inte ens borsta tänderna. Och helt utan opiater är hon inte, i väntan på att få metadon har hon skaffat annat för att stå ut. Hon och jag var överens i början om att om det blev metadon så var det bara en sån hög dos så att hon stod ut, inte så att hon blev hög eller flummig. Den tanken verkar ha ändrats successivt. Nu eftersöks flum och bli sådär ”borta”. Var tog min vän som faktiskt brydde sig om mig vägen? Var tog den kompisen som uppskattade allt jag gjorde för henne vägen. Vill absolut inte ha tack dagarna i ända, men vill bli vänligt bemött, är det för mycket begärt?
Relationen har förändrats mellan oss, vi har gått från en vänskapsrelation till en partnerrelation. Vet inte vad som hände, jag har aldrig dejtat en tjej eller attraherats av en tjej tidigare. Hon är bisexuell. Betyder det nu att jag också är bisexuell, har jag varit det hela livet utan att veta om det? Jag hade svårt att hantera relationen när den var vänskaplig/syskonrelation pga missbruksproblematiken, som är väldigt svår. Hur ska jag bete mig nu? Hon dricker folköl dagarna i ända och knaprar piller, emellanåt ryker vi ihop, hon tycker att jag beter mig som en mamma som tjatar. Jag försöker bara få fram den tjej som jag träffade från början, som jag flyttade ihop med, som det gick att ha ett samtal med. Jag känner mig otrygg med den tjej som dykt upp nu, som hotar att sticka, som blir arg för minsta lilla, som vill bli servad. Allt jag behöver är en kram och att hon taggar ned. Just nu lever jag i skräck över att förlora den person som kommit att stå mig närmast.
.
