Vi bor för närvarande i en annan stad, hos min mamma. Jag är sjukskriven och E väntar på metadonkonferens och förhoppningen om ett positivt besked därifrån. Jag reste hem till min lght igår morse för att träffa min psykolog och lite annat som behövde tas i tu med. Jag kände mig riktigt upplyft och vid gott mod igår när de lämnade mig och tyckte att det kändes skönt att få lite egentid, gå på mina möten och mysa i min lght. Det var mitt första besök hos psykologen efter hans semester och jag kände mig faktiskt mer positiv än på länge. Psykologen uppmärksammade detta och vi pratade såklart om hur allt fungerade med E osv och såklart om mitt mående i övrigt.
E är fortfarande drogfri, 11 veckor imorgon. Ja, drogfri och drogfri, hon tar hjälp av Treo Comp alt Coccilana Etifyen. Dock bara i doser som gör att hon ”står ut”. Detta är ända sättet som fungerar just nu, både för hennes skull, min skull och min mammas skull (då vi just nu bor hos mamma).
Idag hämtade de mig på flygplatsen, jag var lite trött efter en intensiv dag med många möten, men såg framemot att träffa dem igen. Mamma sprang snabbt in för att handla ngt svalkade, och jag och E blev själva vid bilen. Vi kramades och småpratade lite medan hon rökte. Rätt som det är berättar hon att hon och mamma kommit överens om att hon ska åka till en vän över en helg om några veckor. Jättekul, tycker jag, vilket jag även sa. Hon passade på att fråga om vi kunde köra henne dit för att sedan hämta henne igen efter helgen. Detta är givetvis ngt jag gärna ställer upp på, men det visade sig att det var en 3-timmars bilresa enkel väg. Jag opponerade mig mot detta då jag dessutom börja en ny utbildning dagen efter och sa att det var mkt möjligt att vi skulle kunna hämta och lämna, men att vi var tvungna att prata om det och kolla våra kalendrar osv. Allt detta sade jag med en neutral ton, inte arg eller sur, då jag vet att hon lätt tar illa vid sig, att hennes stubin är kort och temperamentet hett.
Hon blev svinsur, tyckte att jag bestämde allt, att jag inte lät henne göra som hon ville. Hon kunde minsann ordna transport själv och from nu skulle hon bestämma allt själv. Jag stod där som ett frågetecken, ångesten spred sig i bröstet och jag blev så ledsen. Sa till henne att hon inte behövde bli arg, att vi bara pratade och diskuterade, och att jag faktiskt blir ledsen när hon behandlar mig sådär. Fick inget svar… Jag gick runt bilen, sa att jag hade saknat henne också och sedan hoppade jag in.
Min energi har gått ur mig, jag orkar inte bli utskälld i snitt 1ggr/dag. Jag orkar inte bli, upprörd, arg, ledsen, ångestfylld och känna denna uppgivenhet.
Just nu är det tungt!