Älskade. Kärleken går djupare, finns i alla dina andetag.
Men rädd, bekymrad,
skrämmer att vi hade det hoppfullare 100 procent 2001, möjlighet -Att få Ett gott liv, då rakt från Sergelstorg. Idag gjort fel men synen förändras ej, hopp och belöning är oro från anhöriga som skulle försvunnit likt då. Har verkligen då med hopp kommit tillbaks, önskar familjen kunde släppa ny rädsla för ex. metadon, bup, se att ngr hundra mindre bz i månaden minskat till 1 per dag förr om åren 300 månad, nu till inget så bra vi kunnat bli. Allt är inte droger, problem kan bestå av annat. Se snälla.
Det dör så många i onödan, allt lidande. Tänkte ex. på våra Iranska vänner, vi kände många de flesta av oss alla i Stockholm förut. Har en vän kvar av ett folk som kom från kriget, märkta.
Ser att något går helt bakåt på fåtal mottagningar men i rädsla att verka trångsynt, dömma enkelt vågar jag inte sätta fingret på vad som jag tycker skiljer sig idag mot förut.
Jag saknar att arbetet efter modellen sköter du dig blir du belönad, trevligare än bestraffningar. Att vissa har svårt att passa in, visst, men för få talar om att dosen höjts likt förr, för få har likt förr blivit erbjudna en plats på avgiftningen om de återfaller som regel.
Att vissa droger kan få dig utslängd men andra kommer ingen leta efter då de flesta skulle kvala sig ur behandlingen direkt. Att passera in till framsteg med fy bemötande synliga droger, lika kända bravo. Önskar att viset allt för många enligt mig har det svårare idag att med bestraffning posetiv bz ingen bup eller metadon tills du är ren. Det kan ju knappast vara sant, hur kan det ses så hårt men förskrivas om det inte syns på stickan? Tycker man så illa om bz borde även den utanför stickan avskys?Varför inte höja dosen som strategi om sidomissbruk ökar?
Att inte få skydd mot det opiatberoende via metadon, bup om du inte klarar dig ens på dessa preparat, att göra uppehåll skrämmer.
Modellen att inte bli en stor represalie finns, pengar med, kanske ännu mer vid nöjda patienter. Detta får mig att undra var vi är på väg och hur ser samtalen ut nu i jämförelse med 2007? Önskar att Heilig kom till de mottagningarna idag och handledde personal och patienter som inte upplevt bra bemötande utan går rädda, vissa klagar allt oftare på särbehandling, olika bemötande, att vissa ligger illa till utan att bara ha fel personlighet, inte få två chanser som andra.Har jag hört fel, sett fel, gläd mig.
Kärleken går djupare, finns i önskan att få ett liv nära dina vackra tankar. Vill finnas med dig.
Du förvånar mig lycklig jämnt, som oskyldig en fjäril ren, god, för fin för världen.Brukarföreningen har seminarium, jobbar med allt jag ville hjälpa till med. Eller åtminstonde stötta på de vis jag kan.
Men som bloggen heter: Ett gott liv! Det är svårt att lyckas, omständigheter som skrämmer mig som ofta annars i livet är jag för orädd. Att komma från Heroin till hjälp för ett par akut av DR M.Heilig var hopp. Liv.
Att befinna sig här skräck. Vägrar vara en bekväm bild på ngt som inte riktigt är sant, välvilja.
Ordnade ett multi ras, fördom, rädsla när den egna familjen glömt bort vad vi gjorde sist, värst.
Skrämmande vill jag ta dig och fly för all kärlek. De fel jag gjort tar kål på oss.
Helt enkelt hur illa det än må låta...Hur sjutton överlever vi ett liv utan galet problematisktbruk utan att gå sönder?
Djupt i mitten av vår själ finns jag alltid som andetag nära varma.
Tack
kärlek
Annika